Internet säckar ihop här idag, lite sådär som det självt behagar, oväntat störande. Jag är sjukt internetberoende. Och sjukt trött på det på samma gång. Jag läser Illustrerad vetenskap på lunchen och lyssnar lite halvt på de där vanliga nöppena som snackar om sina vanliga berriga saker medan de skrattar höhö och hähä medan en av dem berättar om King Pin och scenen med de mjölkade tjurarna. När de går suckar jag och skakar lite på huvudet för mig själv för sakerna de säger är bara lama, och tjejen i samma bord fnissar till och ser på mig, nickar lite; hon har lyssnat hon med.
När jag kommer tillbaka till receptionen känner jag mig övergiven. Jag funderar på om något hänt som gjort det, och i så fall av vem, men nej, det ekar i magen av något svagt igenkännande. Det är en liten övergivenhet, lite ledset och tårfyllt, och jag växlar mellan att känna in den känslan och att ta avstånd från den. Jag vet inte var den kom ifrån, men den ligger kvar en bra stund. Jag har blivit övergiven på något sätt, lämnad kvar och jag förstår inte ens av vad, vem eller varför
det kanske går över
eller så får jag väl börja äta piller eller nått. Trots att jag inte tror på att plåstra om symtomen för att dölja sjukdomen.
Det glada i det hela är att klockan är två redan och jag ska dricka jordgubbs- eller hallondaquiri ikväll. Eller te. Det beror lite på. Egentligen är det inte inmundigandet som är det viktiga, inte heller platsen, utan sällskapet.
