Sitter i ännu en reception idag. Det finns inte massor att göra även om det ringer mer här än på mitt “vanliga” ställe. Jag är ensam. Jag vet inte om jag minns allt som de sa till mig innan de skulle på mötet för jag är febrig och huvudvärkig och börjar hosta om jag skrattar och skrattar när jag hostar. Dessutom har jag hicka….
Det står fyra datorer här i utrymmet som brusar, och även om jag är ensam har jag den mest tydliga känslan av att någon tittar på mig snett bakifrån, från vänster.
Det gör inget. Det kvittar om det är inbillning eller inte; känslor från människor kan lägga sig kvar i sten och vägg. Det kanske är vanlig nyfikenhet som strålar från teglet här.
Jag smygäter macka, för man får inte äta så nån ser, och dricker bittert te ur pappmugg och nallade nyss ett äpple plus päron ur fruktkorgen. Jag lyssnar på webradio
och jag tänker på min egen ensamhet. Det händer att jag tänker på den snarare än att vara så medveten om den. För som jag tänker på det så är man för det mesta ensam. Även bland folk. Men så inser jag att jag ser mig själv på jorden som en ensam människa; i bilden jag har av mig själv är jag alltid ensam, ståendes på ödslig plats eller bland människor, och medan de passerar vidare snabbt snabbt så står jag helt still och ser på dem, väntar – på vad vet jag inte. Jag har haft den känslan länge; jag väntar på något, någon. Vad jag sysslar med under tiden vet jag inte. Kanske inbillar jag mig att jag lever, kanske är det här vad som är liv. Orkar man bli så filosofisk, jag misstänker att jag inte hade varit det om min skalle inte varit proppad med bomull och mitt hals inte hade värkt på det mest retfulla sätt. Det är som om jag sitter inne i mitt eget huvud och ser ut genom ögonen som är mina egna men ändå inte. Som om allt som sker sker på avstånd och med suddiga linjer, jag ser på mina händer och känner igen dem men vart kan jag ha sett dem förrut.
Det har gått så långt att jag välkomnar feber; en brinnande hetta som sveper in mig i dimma i några dagar för att sedan lämna mig lika snabbt som stormar lägger sig, som tornadon plötsligt stillnar. Jag vill visst vara en storm, men någon annanstans, i en annan tid. Just nu vill jag bara återvända till kroppen, känna mina fötter, stilla blunda med läpparna slutna om en giftig andedräkt, man vill vara sin egen men ändå en annan
och varför är det så viktigt för människor att ha kontroll. Jag låg vaken och tänkte på det inatt. Vad är det och varför inser man inte att kontroll är en illusion? Kontroll är ett ord för en önskan, eller längtan, om makt. Inget mer. Du kan aldrig veta vad som ska hända. Du kanske anar det genom en serie händelser(orsak och verkan o s v) men kaosteorin hugger alltid tag i skeenden på ett eller annat sätt.
Det är det som gör det så intressant att vara människa på jorden just nu. Vi kommer inte levande ur det här så varför inte bara ge oss hän och se vad som händer, släpp kontrollen, låt allt ha sin gång utan mänskliga kontrollbehov och vilja att styra, utan påverkan och önskningar.
Inget är ditt att ha kvar eller äga. Låt det flöda fritt och var tacksam för det du har och har haft. Var ännu mer tacksam när det du släpper fritt stannar kvar hos dig, eller återvänder som efter en kortare resa
