Den där djupa kärleken man känner för sina vänner, även om de glidit ifrån en och alla de där minnena man har av dem sakta lagts under en dimma, om än en vacker sådan:
Allt det där vaknar till liv på en gång:
En av de vackraste människor jag vet har äntligen kommit med en skiva*, och när jag ser bilderna på henne igen minns jag de där kvällarna vi satt på hennes vardagsrumsgolv och hon alltid med gitarren i famnen, och alltid beredd att sjunga
och de där mornarna de ringde och sa att jag skulle komma på frukost ”vi har nybakat bröd” och hon och hennes syster, ännu en människa som jag älskar innerligt och för alltid, alltid med sina öppna armar och hjärtan och jag som hade det stora turen att spenderade all den där tiden tillsammans med dem, sjunga alla de där sångerna, sitta i meditation med dem, timmar i telefonen trots att jag inte bodde så långt därifrån
Alla dessa stunder av vänskaplig lycka och gemenskap, allt detta ljus och interna skämt och roligheter.
Som jag saknar dem, de människorna. Och återigen flödar det över mig.
Jag har varit med om de här människorna.
Jag kunde inte vara mer tacksam.
*Nåja, tre fyra veckor till tar det innan man kan beställa hennes skiva på www.readyformore.se
