för ni vet hur man mitt i allt kan stanna till och säga ett förvånat Åh eller kanske ett Hm när man märker att andra människor perspektiv inte är ens egna och att det finns andra som faktiskt varit i samma siuation som en själv och de är ännu mer sårbara och sårade. Jag trodde jag var det, men det finns alltid någon som blöder värre.
Men även om det alltid är och kommer vara så, så ska man inte förneka sig själv.
På Oprah sades det igår något som jag reagerade på: Det här att man kanske inte tycker man har rätt att vara ledsen och att man istället håller allt inne i sig själv, att man är för elak mot sig själv och inte tillåter sig att ta hand om sig själv
och sen en övning att göra.
Föreställ dig hur du tar hand om någon som du tycker om, någon som behöver ditt stöd och din hjälp efter att ha varit med om något jobbigt – Pojkvännen kanske drog och livet är förvirrat, någon kanske är sjuk och behöver din hjälp. Du sitter vid deras säng och ser till att de stoppas om och somnar om och du känner den där kärleken till personen och önskar dem allt gott i världen och hoppas att de snart ska må bra igen för de är värda det allra bästa, tycker du, eftersom du älskar dem så mycket som vän/familjemedlem/kärlek.
och sen när personen vänder sig om i sängen och du ser deras ansikte, så ser du att det är du själv som ligger där.
Älska dig själv så.
Ge dig själv tid, kärlek och god mat.
Jag har funderat på det där länge nu. Hela tiden pågår det saker i mitt huvud och en av dem är det här hur man ska se på sig själv, om man nu måste göra det, och vem vill man vara. Är jag där ännu eller kan jag ta mig dit snart och vart ska jag egentligen gå, och måste man veta det. Kan man inte bara släppa taget om det spökandet egot och låta saker hända, sluta stå ivägen för sig själv och vara den man ska vara, den allra vackraste ljusaste versionen av sig själv, den som inte känner att man måste hämnas och vara sur och irriterad och hålla fast för att inte saker ska rinna en ur händerna så snabbt och….
För när man går emot sig själv reagerar kroppen med att bli trött sjuk eller oförklarligt ledsen. När man går emot allt som man är så är man praktiskt taget otrogen mot sig själv, och det tar tid och gråt att reparera sånt.
Och när det tar emot och inte går med flyt och synkronicitet så kanske man helt enkelt är på väg åt fel håll.
