Jag har på senare tid kommit på mig själv med att använda den fåniga rösten för att säga “Det kan du FETHAJJA!”. Den fåniga rösten är nån slags överklassdialekt goes Västerås a stockholmskomplex. Mest låter den inne i mitt huvud eller när jag är ensam, vid vissa tillfällen får D råka ut för det men han är smart nog att inse ironin och svarar på samma sätt.
Samtidigt känner jag att man inte ska underminera sig själv i frågan om språket. Ett överanvändande av vissa ord kan vara mindre klokt men att balansera det till den sköna ironin och bitterheten är nog att föredra.
Samtidigt (splittrad, jag? nejneeeej. Okej då, jag är väl det då. Läs klart det här schizoinlägget nu istället för den här parantesen)funderar jag mycket på det här med språk nu. Hur jag ska nyttja det, om jag ska göra det, och vilka ord man ska plocka bort och aldrig mer änvända. Som ett och annat “ba” eller kanske “jaha”. Speciellt när jag sitter vid datorn och ska skriva. Vilka ord ska jag börja med, Måste jag använda så många ‘och’ eller ska jag börja en ny mening, och är det okej att strunta i dialogerna sådär som man ’ska’ skriva och istället skriva som man vill och…..
Idag sitter jag i receptionen(d v s att man använder en röst och ett språk här) ikväll ska jag jobba på teatern (d v s leenden tills kinderna spricker och totalt 13 timmars arbetsdag två dagar den här veckan, jag vet att du är avis som fan på att jag kommer stupa i säng och vakna som en stel 33åring* imorgon) och eftersom premiären inte varit ännu så är det alltså för de dryga kultursnobbarna som föreställningen ges för fram tills på [premiären].
Kultursnobbarna är skitar.
Rakt av.
De är otrevliga för de går gratis på föreställningen. De ger ingen dricks, de är laid back-stressade och dricker för mycket öl i pausen. De är dryga, snobbiga, elaka och jävligt otrevliga. Jag ler och ler mot dem ändå. Till en viss gräns.
Det känns skönt att man har chefen bakom sig om nån är elak och man säger ifrån och de blir förbannade. Chefen säger “skicka dem till mig, du ska inte behöva ta nån skit alls!” och då kan man säga till folk att “Nej, du får ingen mer öl för du är för full, gå härifrån!” och “Ska du ha din jacka får du vänta på din tur som alla andra, jag skiter i att du är på teve flera gånger i veckan”.
För kändisarna är värst. Det finns alltid några av dem som tror man ser upp till dem, de tar för givet att man automatiskt känner igen dem för att de hade en sönderspelad hit för tre år sen som ingen minns nu. Sen är det de där brudarna som tror de är viktiga för att de fick gå gratis. Som ser sura ut just för det. Är de sura för att de inte fick betala några hundra för biljetten? Jag fattar inte det där. Eller är de sura för att de inte är tillräckliga kända och därför måste köa och kommunicera som de vanliga dödliga?
Jag känner inte igen några kändisar. Jag ser de som är trevliga mot mig. Ger de mig massor med dricks(för ja, här är det jag som är den köpta…)så är jag så trevlig att jag nästan undrar “Vem är du och vart har du gjort av Lena?” om mig själv.
Sen finns det de där som är så trevliga att man blir helt varm. Alla som jobbar på teatern älskar en del av de där kändisarna, de trevliga som säger att de jobbat på samma sätt som man själv en gång, det är lugnt, tack så jättemycket, och så ler de.
När jag blir känd ska jag alltid vara übertrevlig mot all servicepersonal. För jag vet hur det är. För att man när dagen är slut tänker att “Jaja, det var inte så farligt, men den där jävla idioten hatar jag, ge mig en cigg och en kall cola.”
När föreställningen börjat och det äntligen blir lite tyst och alla är på plats så tar man en snabb paus innan man fortsätter, och i den pausen måste jag ha en kall cola. Det är lite av en grej. Räkna kassan och dricka en cola. Höra hur halvsajkot säger hur mycket dricks hon fått när hon egentligen bara ger fan i att ge tillbaka en del av pengarna till en del människor och när de tröttnar på att vänta på sin fem- eller tiokrona tar hon det som att hon fått pengarna….
Ändå ser jag fram emot att jobba där igen. Det kanske är för de där stunderna av styrka, när man känner att man klarar av det.
Äh. I rest my case
//Lena
*Jag måste hinta det, annars glömmer syrran bort datumet!
Uhh…jävlar vad en massa ord du använder!;) Ska försöka sammanfatta lite dårå. Klart du ska skriva som man ska. Som DU ska!! Allt annat är bullshit enligt mig. Det är dina ord, ditt språk och dina historier. Alltså MÅSTE du skriva som du gör och inte som…typ Ernst Brunner.
Sen är kultursnobbar bajsnödiga så där håller jag med helt å fullt.
Och frågan om att sälja sex som du skrev om i inlägget nedan är ju en sån där klassisk fråga som kommer stötas å blötas om tvåtusen år också. Personligen är jag för att den enskilda människan borde få bruka sin kropp som hon vill men sen är det ju alla dom där sociala och “biverkningsbitarna” som kommer med allt det där. Svår fråga som inte får något klockrent svar. Jag är för men samtidigt mot. Kom tillbaks om tvåtusen år…:)
angående sexinlägget så är jag oerhört splittrad men återkommer ändå alltid till att skulden finns kvar så länge sex betraktas som något tabubelagt, och om det inte vore för att kvinnor gjorts (och fortfarande upprätthåller den bilden av sig själv inför män)till kött framför att vara människor så kommer inte heller skulden inför sex att försvinna.
Skulle inte religionerna skuldbelägga människan för att de vill pilla på varandra när mörkret faller så skulle ingen skuld eller skam finnas. Samtidigt är det ju deras kroppar och om de är på det klara med varför de vill ta emot pengar för sex(roligt nog så gnäller både killar och tjejer om att de aldrig får ligga, så ironin ligger ju i att en del faktiskt betalar för det när de kan ligga gratis var fan som helst. Men skulle de inse det skulle ju sexhandeln gå bort och kvinnorna, de smarta som utnyttjar systemet, skulle inte tjäna pengar och överleva. Hepp!)så ska de ha friheten att göra det och i det stora hela går ju sexköpslagen under frihetsberövande om man ska se det så; på samma sätt borde varje individ vara dfri att knarka sönder sig, köpa sprit på ica och kasta sig utför stup när helst de önskar: det är fri vilja. sen att det inte är BRA för en är ju en gråzon; självmord är inte nödvändigtvis en dålig sak: jag har frihet att bestämma om jag vill leva eller inte. Mitt liv är min ensak… o s v.
Sen ÄR kultursnobberi förjävla drygt och jag håller med om att jag faktiskt skriver som JAG vill och gör framför att låtsas skriva som nån annan, eller låtsas som att jag vet hur man gör när jag hellre testar mig fram. En gång blev jag f ö jämförd med Hemmingway. min lärare var så impad och sa det där om att Du är ett GENI helt enkelt och sen “du skriver som hemmingway”. Nice, huh?!
Mm…seriöst tar jag det fan som en förolämpning när någon jämför mig men någon annan artist/konstnär. Jaha liksom…tror den att det är nån jävla karaokeverksamhet jag bedriver som går ut på att härma någon annan? De vill säkert väl och fattar inte att det gör ont men likväl känns det weird. Jag gillar’t inte…
Det beror väl på vem man blir jämförd med. När jag fick höra det var det ju en otrolig kick att bli jämförd med nån som var världskänd(även om han senare var känd som Mr Klamydia, hahahaha!)och för mig var det enbart positivt.