Hej jag heter Lena och nyss började jag helt oväntat att gråta lite smått framför en okänd kvinna. Bara sådär. Jag är den mänskliga fontänen så snart jag kliver innanför dörrarna på sjukhuset för det känns som om man måste vara låg, grå och eländig när man kommer dit. Det sitter lite i väggarna att vara nära gråten och hoppas att alla är mycket sjukare än en själv.
Så imorse gav jag fan i att tvätta håret, bara för att, och såg till att klä mig extra varmt för att svettfläckarna på min gröna(en grå går också bra)tunika skulle spridas i extremstora fläckar, jag såg lite extra medtagen ut och ändå säger de “Allt ser JÄTTEBRA UT! Du är frisk som fan!”.
Njae, nu sa hon ju inte frisk som fan, men hon borde ha gjort det!
“Lena, Du är frisk som fan. När hade du mens senast, oj, råkade jag knipsa av dig halva ******, det var inte meningen, det blev bara lite rött. Vad skriker du för?” och sen ett “Kliv ner. Här, papper att torka dig med.” och naturligtvis kliver det in nån i rummet när man ligger där med motorn blottad, naturligtvis kliver det in nån när man tar på eller av sig brallorna bakom skynket som man inser att man borde dragit igen lite till. Murphy, din jävel, kom hit så ska jag spöa skiten ur dig. Eller va fan, har de inte sett en fitta förrut är det kanske dags.
På bussen hem sitter en tant med hår som färgad halm precis framför mig.
