Det tog mig fem minuter att städa bort min existens här trots att jag varit här i åtta nio veckor. För imorgon kommer hon hit, den fast anställda som redan känner folk här inne och som då och då kliver in genom dörrarna och sneglar mot mitt håll utan att våga komma innanför disken till det som ska bli hennes arbetsplats. Är det inte märkligt att hon inte är intresserad av det?
Jag ska tänka på henne när jag vänder mig undet täcket framåt halv elvatiden imorgon. Jag hoppas det regnar så att jag kan sova längre. Jag hoppas solen skiner så att jag kan göra vad jag vill, med solbrillor på. Jag hoppas de avbokar mina två tider nästa vecka, för sen är det jag som inkräktar på hennes arbetsplats och inte tvärtom. Då har jag redan gått vidare, och förstår inte varför jag ska hit en tisdag och en torsdag för att sitta och stanna kvar i förflutet. Nu låter jag mer bitter än vad jag egentligen är. Jag är bara en trygghetsjunkie som vill veta att jag får pengar i slutet av varje månad. Jag vill ha ett jobb nu, ett där jag i alla fall kan jobba tre dagar i veckan.
eller så händer allt det här för att jag ska fatta, verkligen fatta, att jag inte SKA jobba på sådant sätt utan att allt det här händer som en väntan på att jag ska fatta att jag ska skriva. Fast det är ju lätt att skylla på det när man inte längre orkar vara arg.
Ändå, det tuggar sig vidare, att skriva. Det är delvis därför jag lutar åt att lägga ner det här med bloggandet helt. Bloggen får ligga kvar, jag sätter ett spår innan jag går.
Ibland måste man helt enkelt veta när det är dags att gå vidare. Även om man inte har en aning om vart det är man ska ta vägen.
