En del saker man minns från när man var tonåring; vad ska man göra åt dem annat än minnas dem med ett leende?
En del är ju bara fjortisdumma och jag är glad att jag inte är likadan nu. Men nyss kom jag på att en klasskompis kallades för ett namn som är något av ett smeknamn för “stor kuk” och dåtids-Lena, 14 år, var naiv och fattade inte det, haha, så jag kallade honom det namnet i säkert två veckor innan nån påpekade att det faktiskt betydde nått, det smeknamnet, och när de berättade vad så skämdes jag i säkert en halv termin varje gång jag såg honom. *HAHAHAHA*
Ah, ungdomens korkade dagar.
och för att inte tala om nån av de första gångerna jag var full och mamma kom på mig när jag skulle lulla hemifrån(för naturligtvis ska hon resa sig från tevesoffan just när jag passerar hennes begränsade synfält mellan den halvstängda dörren och ytterdörren och hon passerar mig och känner att jag luktar sprit och jag måste slita mig loss och cykla iväg fort som fan till en kompis och undvika att hälsa på hennes pappa för att han inte skulle se att jag började bli rätt full medan hon sminkade sig klart och vi drack sprit blandat med päronsaft)
…och nån av de där första gångerna man festade i Örebro med M och man plötsligt inser att man hamnade på jordens jävla nazzeparty i Markbacken där alla nyanlända heilar mot varandra och skriker en massa skit, och M och jag inser att den där killen hon raggade upp på stationen nån timme innan, han som tyckte vi skulle med på festen, kanske inte är SÅ snygg ändå trots att han är precis som hon vill ha dem så vi drar utan att säga nått och hamnar på en ny fest i en lägenhet en bit bort där vi inte känner en enda människa men de är rätt många och bjuder på drickat, och en kille på 15 år(lillebror till lägenhetsinnehavaren) lär oss att röka genom att säga ‘pepparkaka’ när man drar in röken, och mitt i allt kommer en äldre man in, rätt full, och sjunger en ballad så vackert att man vill gråta där i sitt fylledis men man pratar med en kille som sitter på ens fötter för att värma dem trots att det är maj och varmt ute.
Och aldrig anade jag då, eller ens 15 år senare, att jag en dag skulle sitta på ett företag i Malmö(jag kan fortfarande skratta åt ett “hur fan hamnade jag i malmö?” och skriva om den stunden. Aldrig anade jag senare att man en gång skulle minnas vissa pinsamheter med ett gulligt yttrande i stil med “Lilla söta Lena, så naiv du var” och man klappar det minnet och ens Dåtids-Jag lite på huvudet och tänker på en massa andra saker som förde en hit, och en annan dag tänker jag på den här stunden som en stund som förde mig vidare
men jag är ändå alltid Jag.
Det är det som förbryllar.
