Jag brås nog på pappsen märker jag när jag pratar med honom. Vi pratar på samma sätt, lite ryckigt ”jaja, men det ordnar sig” som om vi vill avsluta samtalet så snabbt det bara går. Han säger att vi måste skaffa egen försäkring på bilen men jag säger ‘Nej, det har vi inte råd med’ för han har bättre premie, och när han förklarar vad vi ska göra med bromsarna som låter tänker jag att jag måste hitta en bilkunnig med verkstad. Fan.

Jag lovade bilen igår[jag är panteist, allt ha en själ så jag pratar alltid snällt med bilar, datorer, cyklar och ting och blir arg på bord när jag slår mig på dem, o s v. Sådär som barn gör, fast nu med en uppdaterad andlig syn på det hela]att vi ska vara snälla mot den för den är bäst så det får väl kosta lite och på lördag ska vi vinna 99 miljoner bestämde vi igår så det där ordnar sig. Saker har ju en tendens att ordna sig även om de ser oerhört problematiska ut från där man står

Det är torsdag och den tredje dagen av min extrema rastlöshet och tristess. Inte ens att driva med naiva tondöva Idol-deltagare är rolig, inte ens att äta godis känns roligt(d v s inte ens tröstätning skulle hjälpa, jag är bortom det för länge sen) och även om jag vet att jag kommer tillbaka till mitt vanliga cyniska jag snart så känns det avlägset
Inatt när jag låg vaken kunde jag svära på att pallen vid sängen flyttade på sig några centimeter. Det är tur att jag har dålig syn och kan skylla på det. Det är dags att rena lägenheten, men hur ska jag göra för att D inte drar med sin en massa klibb in. Dags att ringa skräphögen om råd igen?