Föresten är jag nojjig igen. Jag är ju det med jämna mellanrum. Just nu, eller tills för en stund sen, trodde jag att jag hade nått fel på blodsockret igen och borde kolla för diabetes. Igen. Sist de kollade mitt blodsocker sa de ju att det var högt* och jag slutade med socker men jag har märkt att jag faktiskt inte mår varken bättre eller sämre med eller utan socker. Att jag vill sluta är mest för att jag äter så jävla mycket godis när jag äter socker, och det blir för mycket för att det är bra. Trots allt.
Men tills för en stund sen tänkte jag att jag var törstig igen och “tänk om jag är sjuk ändå” men sen inser jag att jag faktiskt inte har druckit så mycket under dagen OCH att jag dessutom druckit kaffe som är vätskedrivande OCH att jag haft ont i magen vilket kräver massor med vätska.
så efter att jag kommit på det blir jag lite störd på mig själv över att jag måste hålla på så mycket. HÅLLA PÅÅÅÅÅÅ som jag säger i mitt huvud. “Sluta hålla påååå så jävla mycket, lägg ner nu, tänk på att tanken är styrande, det har du bevis på flera gånger om” säger jag som är plågsamt medveten om det i all framtid eftersom jag alltid tänkte på barnet som något som skulle sjunka genom min kropp och ut ur det. Sedan: missfallet.
Så nu övar jag på att tänka mig frisk, över på att tänka bebben(den kommande, jag är inte gravid igen. Vad jag vet. Vi arbetar på det)som vilandes i mig som en sömnig liten bebbe som vilar i änglars mjuka händer i röd livbod och vagga.
Och nu övar jag mig på att tänka att jag alltid kommer få pengar, för så lätt det faktiskt är att få pengar på sitt konto, man sitter på en plats och gör lite saker och är där i tid och håller sig inom vissa ramar och ta daa så har man cash på kontot som man kan handla käk och betala hyra för.
Att jag sen inte har något jobb efter den här veckan, vad jag vet nu, är en helt annan sak.
Det kanske är dags att spruta ur sig några spontanansökningar igen. Jag har några idéer vart jag ska söka. Det är ju det där att GÖRA det med.
Fast helst skulle jag vilja sitta hemma från klockan sju varje dag och skriva ett tag. För jag inser att jag måste våga.
Men där är jag nojjig med. För tänk om jag nu börjar skriva och upptäcker att jag inte kan. Att jag egentligen är riktigt usel på det och bara kan skriva klyschigt skit som jag inte ens orkar läsa igenom
och vad ska man göra med sina drömmar då?
För vad är en dröm om man inte testar den. Det är skillnad mellan att ha en dröm och en fantasi, nämligen. En dröm driver genom hela kroppen, håller en vaksam och nyfiken. En fantasi är snabbt över, fastnar inte på djupet. En fantasi är en vind genom träden medan drömmen är rötterna, barken och bladen
och vad är man utan sina drömmar. grå andlöst vilsen, en skugga av en färg.
* Men sen är jag pratade med en massa människor om det där sa de att man inte ska vara nojjig för man kan få högt socker av att bara vara lite stressad, vilket jag var då. Well. De kollade ju sockret sen på MVC och eftersom allt var bra då så är egentligen historien ur världen…
Dom brukar säga tre månader efter vad jag har hört. I genomsnitt.
Amen SLUTA TUTA !!!
Förlåt. Jag menade du vet vad varje måndag blagblahhha. Har begynnande hvdvrk. Men både äter och dricker SAMT har städat ur kattlådan så fint så fint.
du är då DUKTIG(om du vill ha den typen av beröm, själv fruktar jag kattlådor) eller så är du så självgående. självgående är bra. tack för kortet föresten! drick mer vatten, ta alvedon och massera axlarna lite. skappna av. är choklad. choklad är alltid bra.
nu är jag klar med statistiken, förutom renskrivningen. duktig Lena. ät ett äpple nu, äpplen är bra.
Wow. This is FEAMWORK (sic!).
Reliv är billigare än Alvedon, but same shit. Förrut (sic!) hade dom nåt som hette Curadon, men det finns inte längre.
ALL other shit is SHIT.
Visste du att på vissa sjukhus finns det LEGITIMERADE SJUKSKÖTERSKOR som inte anser att man ska ta nåt annat än Panodil eller vad fan dom nu har för skit, eftersom det BRUKAR vara det som folk vill ha. Gomorron. YXA.
Men herregud Lena! Att du sitter och tänker att du kanske inte kan skriva låter helt bisarrt i mina ögon. (Ja, jag hör med ögonen här!)
Och jag är verkligen inte allätare när det gäller att lyssna med ögonen ska du veta. Men du skriver ju så sjukt bra, och viktigt, att jag, och säkerligen de allra flesta som läser dig, inte riktigt vet vart vi ska ta vägen ibland.
Ok, men om vi säger så här: Då och då händer det att en låtrad kristalliseras ur en låt och lyses upp, som ett sällsynt korn av Sanning, och gör en alldeles överväldigad. Är du med?
Och jag tycker att otroligt mycket av det du skriver har samma kvalitet som en sådan rad. Du bara häver ur dig sanningar och om du frågar mig vore det synnerligen grymt om du undanhöll världen dina vackra ord.
Vackrare beröm kan man inte få. Jag är ur djupet av allt som är Jag Själv oändligt tacksam för att du skriver just detta. tack.
men var börjar man skriva? Allt jag hör när jag frågar mig själv är “man börjar där man befinner sig”.
Det kanske bara är dags att börja lyssna lite mer noga?
Kan du inte köra kulturarbetargrejen? Stämpla och skriva. Då får du pengar också. Fast inte lika mycket. Men ändå.
Och du måste skriva. Du har inget val. Jag kommer bånka dig med nåt hårt i huvet om du inte skriver. Du ska ju skriva den fåniga boken nu till exempel.
Och du har redan börjat.
Men om du vill börja projekt. Bygg en värld. Skapa människorna. Skapa världen. Sen historian. Kanske?
Eller skriv om bebben. Ganska omtumlande och jobbigt, men kanske bra stoff för en bok och kanske behövs både för andra och för dig. Om inte så kanske bra startläge för att komma igång?