samlar stenar

Jag samlade stenar, många stenar. När vågorna slår in över de runda stenarna fräser det, visselväser. Jag måste bo vid havet, i skogen, jag måste höra det där ljudet av vågor så snart jag vaknar, tillsammans med skogens ljud och den där djupa tystnaden bortanför

och ovanför stranden en hed med enbuskar och mossa, knäppande träd och osynligt kvirkande fåglar i grenarna och sen ljudet av vågorna, sand i skorna följde med hela vägen hem igen och långt där borta ligger Estland säger D och ber mig le mot kameran igen

aldrig har mitt liv varit så dokumenterat som nu, i text och bild. Jag ler snällt och senare ser jag bilderna på mig själv i Glimmingehus letar jag efter spöken men hittar inga. Det är inte utan att jag är lite besviken

och ovanför allt det där vattnet, havsblå, kupar sig en regnbåge

anar jag det igen; att jag samlar stenar igen betyder något. att jag återigen klottrar ner textrader i skrivboken, vågar fylla den med allt det där som passerar, att jag återigen längtar efter färger överallt. är det liv. eller är det bara jag nyvaken