“Hur är det, är det långsamt här nere?” säger A och plockar åt sig en almanacka till sitt rum.
Långsamt? Klockan är ju Krister och jag är mättmatt, käkade nyss choklad och kan spela spel i nån timme om jag önskar. Vaddå långsamt? jag har ju massor att göra! Jag ska läsa bloggar, spela lite mer spel, pilla i statistiken och få den att räcka tills på onsdag som är min sista dag här.
Och jag vill blogga mer. Skriva. Vad som helst. Inte en massa saker som får andra att hitta hit och läsa mig, jag vägrar sälja mig, vägrar ordprostituera mig, take it or leave it[hey, where is everybody going?!]
för i slutänden är det ändå såhär det är. det här, jaget, du. Allt det där som är vi och dem, skiljda åt och

…och.

är det viktigt vem man är

nu stängdes dörren in hit utan att nån var i närheten. Spökdörr. Och den går inte att ställa upp igen utan går hela tiden igen, som om det är meningen att jag ska fortsätta vara särad från allt det andra utanför

människor går hela tiden förbi här, drar passerkortet i läsaren, hälsar eller hälsar inte, går vidare. Jag sitter kvar. Det känns som om det hänt förrut: jag sitter kvar, men andra går vidare. Inatt konstaterade jag att jag letar efter en andlig mentor av något slag. Jag vet inte i vilken form.

Inatt drömde jag att jag var jagad igen, jag och mitt barn, av någon slags polis och en metallspindel. Vi gömde oss i grannens stora hus, till en början i en garderob, bakom kläder. Vi var noga med att inte lämna några spår, inte flytta på saker, inte lämna spår i dammet, inte vika in kanterna på kläderna så att man kunde se att någon gömde sig där bakom. Sedan avslöjade grannen(Eva hette hon dessutom, haha) att hon hade dolda rum i huset [som hennes man använt medan han levde?]. Hon visade sig vara en bundsförvant och bli en bra vän. Vi förblev gömda även om metallspindeln alltid var nära att ta oss.

Så en snabb drömanalys; Jag var tvungen att lämna mitt eget hus(kroppen/Jaget) för jag var jagad av ngn slags överhet/ordningskrav/skräck(jag gillar inte spindlar allt för mycket), gömde mig i ett hus av Eva(urmoder/första kvinnan)som hade dolda rum(dolda egenskaper, gömd trygghet, ställen dit ingen annan kan komma in eller vet om mer än vi tre(tretal). Och jag kom ut ur garderoben med, hahaha, på ett icke-gayigt sätt.
MEN: spindlar är även en symbol för urmodern, de väver livets väv, de väntar tills bytet hamnar i deras nät och jagar inte, men nu jagar spindeln mig… Jag och mitt barn är bytet.

Ja, ni ser ju, den här analysen kan kanske dra ut lite på texten.
Så i stort är det ngt med grundläggande kvinnlighet som jag flyr till när jag är hotad, känner mig utsatt/jagad/rädd och orolig, eller borde fly till.
Och det har alla gånger att göra med att jag känner att jag måste prestera något sen missfallet(eftersom jag inte kan få barn känns det som om jag måste skapa någonting annat, prestera) men drömmen säger att jag inte måste det så länge jag söker mig till/gömmer mig hos grunden, källan.

Ah, ni ser. Det var ju rätt lätt ändå.