och alla saker man skriver som känns så självklara: jag är i en svacka dessa dagar, är mer ledsen är arg på saker, är ledsen på mig själv för att jag inte kan behålla en styrka i mig själv. Men samtidigt sitter jag här och känner att jag egentligen tycker att jag är en ganska underbar människa. Jag är en fegis som är modig oftare än jag själv minns. Och det hjälper kanske att se sig själv lite utifrån även om det känns aningens schizo:
Lena som pluggade det som hon ville, som flyttade till en stad där hon inte kände nån(Västerås) och bodde ensam där i fem år och gjorde en massa saker som hon aldrig trodde hon skulle vara med om, som flyttade till Örebro för att skaffa barn med en kille hon knappt kände, som klarade av ett missfall och bara blev aningens kantstött av det och flyttade till en lägenhet med silverfiskar mitt i stan där en idiotisk hyresvärd härjade. Lena som levde på soc i flera år bara för att överleva. Lena som träffade D och flyttade till Malmö utan att,typ, känna någon mer än D.
Bara sådär.
Lena som ibland kurar ihop sig av rädsla i ett hörn men som sen tar sats och kastar sig rakt ut för att hon kan och måste testa om hon kan flyga, och Lena som vet, verkligen vet, att hennes liv har en större mening och ett storslaget uppdrag, och att saker alltid alltid ordnar sig på något sätt. Lena som tog sig igenom ännu ett missfall men ändå kan se en större mening med det hela såhär en månad efteråt. Och såhär lite på håll är Lena-Jaget en rätt underbar person med värme humor och en massa klokhet som kom sig av allt det där tanklösa modiga hoppandet utför stup för att se om flygandet funkade.
Det är vinter i mig men snart kommer våren. Jag känner den, det är den som knakar och rister under isen, det är den som ljusnar och sträcker på nacken där under Lena-huden, redo att resa sig igen. Det är den som sakta börjar bli varm igen.
Det finns ingen som är som jag, ingen
