Apan vill ha macka

Få se nu: måndag morgon och jag vaknade med huvudvärk, vätskebrist och nån slags början på inflammation i tandköttet(men ohmygod vilken jävla schysst tandtråd jag har, jag älskar den) som en följd, förmodar jag, av att jag gnisslar tänder igen. Det har hänt förr men är ändå så jävla störande. Så jag känner mig aningens borta nu innan jag vaknat till ordentligt. Kaffet funkade inte utan gjorde mig bara kissnödig. Eller gjorde mig “pudra näsan-tvingad” om man ska lägga det lite fint…

Tintin på radioteatern, P3, är tråkig. Jag delar inte Ds barndomsintresse i Tintin. Han har alla utom kanske två album och för ett tag sen var han light-lycklig när han hittade ett av de saknade på en seriebod. Jag minns inte vad jag själv gillade. Maria Gripe-böckerna, stenbänken och tordyveln och agnes cecilia. Men samlade jag på något? Pennor, luktsudd, brevpapper? Jag minns inte. Jag har märkt att mina barndomsminnen suddas ut mer och mer, ålder och årtal försvinner, jag minns knappt vad jag gjorde för tre fyra år sedan, ännu mindre vad som hände för 14 år sedan. Det kanske är för att jag ska leva i nuet. Som om det får mig att göra det.

I alla fall MÅNDAG. Jag har svurit åt faxen(jävla skitmaskin, FUNKA DÅ!), kollat på en hiskeligt blå vägg som är nymålad(och som de som ska sitta i det rummet absolut inte vill ha men som nån annan bestämde åt dem att de tycker är jättefin. Det är en hemsk nyans, lite som ett pojkrum in madness, alldeles för mycket gult i den blå nyansen för att jag ska sluta kräkas åt den. Vi gjorde misstaget att måla vår hallvägg i den nyansen, för på färgkartan såg den okej ut men när vi kom hem och såg den i ljuset skrek vi, bokstavligt talat. Nu är den väggen brungrön och jättefin) och ryst åt de GIGANTISKA spindlarna som sitter ute på husväggen nån centimeter från kortläsaren så när jag gick in i morse var jag tvungen att sträcka fram handen mot dem och trodde på fullaste allvar att alla fem spindlar skulle hoppa på mig och krypa upp i ansiktet på mig. YEAH, I´m PARANOID, vad trodde du?
En gång när jag gick i åttan/nian drömde jag att en spindel satt fast i min tunga. Som amatördrömtydare kan jag inte tyda det där själv för jag minns inte det andra runt omkring, jag minns bara att det satt en långbent dallrig spindel fast i min tunga och att jag drog och drog i den. I samma veva drömde jag att det var slemklumpar i mjölken och drack inte mjölk på fem år efter det. Jag skulle vilja läsa allt det där jag skrev i dagböckerna och anteckningsböckerna på den tiden, för att kanske minnas vem jag var, förutom rädd för alla på skolan, till och med dem jag var vän med. Jag hade ångest varje morgon men levde på nått naivt hopp om att “Idag är dagen då någon ser mitt rätta jag” som om jag någonsin skulle våga visa det för 90 andra minst lika rädda tonåringar.
Stackars alla tonåringar, vilken jävla ångest att vara 15 idag.

Jaha, mer kaffe och frukostmacka kanske. Apan vill ha macka.