Helgen gick så snabbt. Jag hade visserligen inga planer mer än att gå på stan och köpa en ny BH, och göra matlåda. Det har jag ju gjort, men nu är klockan den där retsamma tiden av nästan halv sex, det är för sent för att gå ut och hitta på något och för tidigt för att börja natta sig även om man nu skulle vilja somna klockan nio.
Så vad gör jag: Jag börjar läsa en Barbara Cartlandbok. Den är skitfånig men ack, jag gillar den fånigheten. Jag läser mer på Självkänsla.nu och någonstans där ringer D. och vi pratar rätt länge. Han sover skitdåligt på vandrarhemmet han bor på och jag sa att det ju givetvis är för att han inte sover intill mig, något som han(tur för honom)höll med om. Jag frågade om han vaknade av något speciellt, saker som kändes skumma och han säger “nej, bejbi, det spökar inte här”. Jamen, jag måste ju kolla. En gång låg jag i en säng där fotänden lyftes upp mitt i natten. Den du.
Nu är det bara några dagar kvar tills han kommer hem och jag var tvungen att säga att det där med att det är kliniskt rent i lägenheten när han kommer hem, det kan han glömma. Fast jag har dammsugit(Yeah me!)och planterat porslinsblommeskotten(för vi behöver verkligen fler blommor som vi inte vet var vi ska ställa förutom de där andra 8 plantorna som stått provisoriskt lite varstans sen i höstas)och.. eh… jag har lagt smutstvätten i en ikeapåse, och diskat lite. Och bakat bröd.
Jamen, ni hör ju vilka ansträngningar jag gjort! På en hel vecka! Jag som skämtade om nybakta kanelbullar och målade lister. Har jag tur kommer jag i alla fall ihåg att handla kaffe och bröd tills han är hemma igen.
Men nu ska jag larva in mig i boken igen, dricka te och funderar på tusen sätt att inte ta livet av sig.
Är det nån som har en bra förklaring på “Fohat”? Eller har jag kanske fattat det rätt ändå?
fan. kanelbulle vore gott.
