v a n d r a r v i l d

Räcker det med att säga”Jag älskar dig” för att du kan förstå varför jag ibland är tyst?

K lika klok som vanligt när vi spenderar nätter och kvällar med att byta ord.
Mitt te kallnar(en av alla dessa muggar te som jag lämnat på bordet för att bara gå iväg och skriva en liten rad på datorn, en av alla dessa muggar som jag kommer ihåg timmar senare när tanken klarnar lite) inne i vardagsrummet och jag tänker på veckan som kommer, vad jag ska göra med den, och vad säger man till världen numera.

Jag vill sitta på bibblan och skriva, hämnningslöst och urskiljningslöst vill jag kasta ord efter mina egna tankar, på mina egna papper ska de dunsa ner och landa huller om buller. allt det där som ska bilda en tanke måste inte vara en tanke från början. det räcker om de bildar mönster, eller om orden faller så att jag minns känslan av dem senare: detta fängelse jag skapat mig själv, som jag skrivit in mig i hörnet av; detta fängelse är ett fängelse så snabbt jag tänker på skrivandet. Det är först när jag släpper det och tänker på att jag ‘borde’ eller ‘kunde’ skriva som friheten ter sig helt annorlunda och nästan lockande för en kunskapstörstande vandrare som jag själv.

Jag måste sjunga igen. Jag kan inte vara tyst. Jag måste sjunga mig varm igen, sjunga bort stelheten och de svårigheter att andas som jag haft sedan jag kom hit.
Det är inte platsen som är orsaken, det är tystnaden. Hon som var jag, hon som är jag; allt det där som vaknar i mig när jag hör musiken igen. Det är minnet av mig själv som vaknar. Den där jag är; det där som vilar. hon som vet och känner och alltid är lugn trots att det stormar runt henne.
Jag måste sjunga igen. Tveksamma toner som stegrar sig genom luften, som vågar lite till, som andas djupare och tar sig ton

vem är jag om inte en som vaknar till efter en tids dåsighet. Vem är jag om inte den björn som lägger sig i idé när vinden blir kall. Är jag inte den varg som jagar, den som lämnar fotspår i snön för andra ensamvargar att följa.