v a n d r a r v i l d

Your Whole Being Is Beautiful

Idag saknar jag Barnet jättemycket

Det är snart dags att hämta henne men jag tänker hela tiden på henne, undrar vad hon gör, om den där dryga pojken har dragit henne i armen igen.

Han är…störig. Jag vet, han är två år, men hans pappa är sååååå otrevlig och skitnödig, och ungjäveln skriker alltid när jag är där för att lämna/hämta. Han har inte temperament, han är bara stört störig.
Och häromdagen så tog han Barnets arm jättehårt och drog i henne så hon fick märken och ramlade omkull. Jag var där och såg allting. Jag lyckades kämpa bort impulsen att putta honom(Vilken lysande förebild jag är)men varnade henne för honom sen. Sa att hon måste säga ifrån. Det var det enda, för en lysande förebild kan inte säga ”Putta honom! eller ”Bit honom i armen!”.
Det kanske hon kommer på själv. Jag försöker vara lite pedagogisk.
Försöker.

Men skulle någon vara elak mot henne skulle jag nog bli mer än heligt förbannad.

Och det är väl inte förvånande att pojken är sådan när hans pappa är stel, skitnödig och inte kramar honom när han lämnar på dagis, för pojken är ju en man som ska vara stark, tyst och dominant… Han är inte ledsen, han är viljestark!

Ja jävlars. Vi byter snart dagis och de ska till ett annat. TackÅlov.

Nu saknar jag henne ännu mer. Jag hämtar henne tidigare idag. Så kan vi gå och handla och stanna i parken på vägen hem.

Igår såg jag både Ane Brun och First Aid Kit live

Eftersom MFF spelade samtidigt så gick jag själv iväg. Med matlådan värmandes röven. Jag hann inte äta hemma och tänkte göra det mellan spelningarna.
Det är tragiskt att jag inte har någon att ringa och fråga om de vill hänga på. Marias mamma har haft stroke så jag hörde inte av mig till henne, men hon gillar Ane Brun.

Ane Brun är fantastisk som vanligt. Först reagerade jag på att hon klippt av sig håret till någon lockig tantfrilla, men jag vande mig allt eftersom hon sjöng och mot slutet tyckte jag det passade henne, att den var cool, frillan, istället för tantig.

JAG TAR TILLBAKA ALLT JAG SA OM DIN FRISYR, OKEJ ANE??!!!?

Och jag frös hela hela tiden. Ispinnefrusen staplade jag iväg för att hitta varm dryck. Alla ställen hade långa långa köer, så jag kollade Seven-eleven där det inte var en käft. Som vanligt tycks jag dra folk dit jag är, för när jag stod och hällde i socker i min himmelskt rykande pappmugg med earl gray-te så ramlade det plötsligt in 20 personer som verkat kommit på samma sak som jag.

Jag var först! Hah!

Sedan satte jag mig på ett trappsteg i en port och åt min matlåda. Jag fattar inte varför folk ska titta så mycket. Jag satt bara och åt mat ur en glassburk. Är det konstigt på något sätt? Gör jag ständigt saker som man inte borde göra? För folk har en tendens att stirra, kan jag känna.

Jag vet inte, vet inte alls. När livet lärde ut sociala mönster, oskrivna regler och accepterade mänskliga beteenden så var jag nog borta, låg väl och läste en bok hemma i min säng eller något.
För det är många saker som jag märker att folk reagerar på och jag vet inte vad jag gör för fel, OM jag nu gör något fel och galet. Om ingen berättar sådant för mig, hur ska jag då veta?

FIRST AID KIT var fantastiska! Åh, jag är lite kär i dem för deras energi och röster och hur musiken de gör får mig att må. De spelade alla mina favoriter och jag kunde inte applådera så livligt som jag velat för min handled är i skena igen så jag klappade lite försiktigt.
PÅ vägen hem hörde jag låtarna i huvudet medan jag pinnade på så snabbt jag bara kunde för att bli varm igen. I ett av festivaltälten jag passerade började en kvinna just sjunga ”Copacabana” och jag kände hur jag blev lite lycklig över att det var så töntigt.

Lite vanligt hyfs kan man väl få kräva.

Idag hade jag en annorlunda upplevelse med en knepig människa.
I flera dagar har vi försökt stämma träff för att jag skulle köpa någonting begagnat som hon sålde.
Första gången när M kom dit och ringde innan för att säga att han var på väg, så är hon inte hemma och säger att hon ju inte kan sitta hemma och vänta på att vi ska ringa…
Nästa gång kunde hon inte för att hon bodde någon annan stans så vi stämde träff idag klockan elva.

Och jag vet inte om jag måste känna att jag ska be om ursäkt för att JAG var i tid. Men tydligen är det så för en del.

Så utanför porten svarar hon inte i porttelefonen och inte på sms. En granne släpper in mig, jag ringde på dörren och någon öppnar; någon som jag först tror är säljaren, men det visar sig vara en kvinna som hon hyr ut lägenheten till nu under Malmöfestivalen. Kvinnan pratar inte engelska men släpper in mig, flera andra människor är där. De vinkar och pekar att jag ska sätta mig i soffan, så jag sätter mig och ler besvärat för jag kan inte ett ord spanska. De kanske t o m pratar portugisiska(det skulle ju förklara att jag inte känner igen några av orden). Klockan blir elva. Hyresgästerna ska ge sig av, de drar ut väskor i hallen och så ringer det på dörren. Säljaren är hemma!

Hon visar sig i dörröppningen och höjer ögonbrynen.
”Känner vi varandra?
Nej.
Nej, ut ur min lägenhet då! Herreguuuud.”
Hon tar det jag ska köpa, går ut i trappen. Jag känner att jag ursäktar mig med att säga att ”De släppte in mig” men det kanske inte är nödvändigt. Jag plockar fram pengarna, och hon tar dem, säger att hon hyr ut nu, att det kommer nya hyresgäster om en halvtimme.
Jag tar mina grejer och går. Funderar på om jag gjorde så mycket fel att det är värt att vara otrevlig.
För man kan ju alltid välja att vara trevlig. Säga Hej, är du redan här, bra, här är den, vi sa X antar kronor eller hur?

Eller så kan man bete sig som en total bitch.

PÅ vägen hem tänker jag ´på det jag borde ha sagt. Som att ”Nå, dina gästar betedde sig i alla fall trevligt!” De betedde sig i alla fall civiliserat och som man bör.

Och med det skrivet så kan jag nu försöka släppa det hela även om jag har en tendens att älta sådant här rätt länge.

Den där sista muggen kaffe är den som ställer till det för mig

Magvärk.
Och så tänker jag på hur vilsen man blir när man inte får vara sig själv under en lång period.
Det är som att tappa minnet och att känna av svaga ekon, retsamma förnimmelser från någonting man borde känna igen men inte kan sätta fingret på.
Hur var det nu igen, var det du eller jag, vem var där och varför har jag en bild av en skog i huvudet hela tiden, jag som inte ens minns om jag gillar skogen, och varför tittar jag hela tiden upp på molnen

Häromdagen började en medelålders vit man tala med mig

Han sa ”Du som är blond och ljushyllt sådär, din släkt har väl levt i Sverige i generationer?!”
Och jag som anade vart han ville komma svarade ändå ”Jo, de har ju det.”
”Vad är din åsikt om sharia? Jag frågade damerna där borta men de verkade inte förstå frågan…”
”Du, jag är inte vidare insatt alls” sa jag och började gå, sa något om att barnet var gnälligt och behövde äta, för J satt i vagnen och pep och vred sig.

Och så gav han mig tips på vilka sidor på nätet jag skulle gå in på för att läsa på om muslimer och deras gud. En nazistisk sida och en blogg. Jag glömde genast namnen, men hela vägen hem tänkte jag att ”Jaha, är det var folk tror? Är det vad invandrarmammorna på dagis också tänker när de knappt vågar hälsa. Att jag är blond och ser svensk ut och därmed är jag antagligen rasist eller nazist?”

Det känns ju…som om jag återigen blir utsatt för folks fördomar.

Kämparanda

Jag har blivit utsatt för en kupp av manlig härskarteknik. Det är alltid lika trevligt när det händer. Utmanövrering genom ignorerande och uteslutning. Tack för den.

M säger att jag ska börja säga ifrån mer, sätta ner foten och bli förbannad, men när det gäller något som jag inte bryr mig så mycket om så är det svårt att bli arg.
Jag rycker på axlarna och gör något annat.

Fast det kanske är just det jag ska sluta med. Släppa saker så lätt.

Halvterapeuten J sa att jag ger upp för lätt. Att jag hellre flyr än illa fäktar fast han tror jag skulle vara bra på att fäkta, och att det är bättre än att gå runt och vara förbannad en lång tid efteråt.
För så är det ju. Att jag är ARG på så mycket. På så många människor. Att det kanske hade varit bättre att säga till dem på en gång vad jag kände, så kunde jag släppt det sedan. Att all den här oförrätten ligger i magen som en kokade klump.

Men vad gäller härskartekniken så är det där män som är så uppenbart rädda för kvinnor. De tror inte jag kan någonting så jag känner inte heller att jag måste bevisa något. Jag tänker, som alltid, att det är deras förlust.

Och än en gång så ger jag fan i att kämpa. Jag minns inte när jag kämpade för något sist. Verkligen kämpade. Jag kämpade aldrig i skolan, kämpar aldrig med att skriva, kämpar inte med att skaffa pengar så att jag får det där huset jag velat ha sedan jag var 14. Jag kämpar inte för att bevisa mig så att jag får fast anställning, jag kämpar inte för att bli verkligen BRA på någonting. Jag kämpar inte med någon av mina företagsidéer.

Hur får man kämparanda? Hur börjar man brinna för någonting?

Det är den tredje veckan nu som jag bett om ett möte med min arbetsförmedlare, men hon säger att hon sitter i disken och en massa annat och lämnar aldrig ett faktiskt datum där vi kan ses. Nu mailar jag henne IGEN om ett möte och är nyfiken på vad hon svarar den här gången. Jag har ingen inkomst just nu, så jag är väl lägre prioriterad än de vars a-kassa snart tar slut, vad vet jag.
Jag sa häromdagen att jag tar vilket jobb som helst, men det är inte sant. Det finns många jobb jag gärna är utan.
Jag borde verkligen starta eget företag tillsammans med någon.

Vi hävdar att de alltid dör i tretal, kändisarna. Men de dör oftast av sjukdom eller hög ålder.

Igår tog Robin Williams livet av sig. Jag har den djupaste känsla av förståelse. Någon som underhåller med sådan energi bär samtidigt på djup sorg. Depression tar alldeles för många liv, men jag är övertygad om att han betraktade sin omgivning och familj en lång tid innan och tänkte att de skulle klara sig utan honom. För han orkade inte längre.

Människan har en längtan efter lycka och glädje, kanske helt enkelt för att vi ska orka hålla oss vid liv.

Jag tycker verkligen om att ha skåpen överfulla med mat.

All mat är slut. På torsdag ska det komma pengar, och inköpslistan är lika lång som Vättern. Jag köper kaffe för de sista slantarna – och är supernöjd med att det var extrapris just idag – och äter ingenting mellan frukost och middag helt enkelt för att det inte finns något att äta. Det är M som lagar soppa på en spik, han som ser kombinationerna och möjligheterna.
Jag, jag äter mackor och dricker vatten och längtar efter frukt och lax och rostbiff. Jag, jag tackar gudarna för att Barnet äter på dagis och alltid äter väldigt bra där.

men mina blommor mår bra, och internet fungerar. Man får väl vara glad för det lilla(säger jag ironiskt för det uttrycket är värdelöst. Det är klart man vill ha mer. Jag vill ha glass men får jag bara en sked så blir jag ju inte lika glad för det som jag blir över ett helt paket glass).

Fast tacksamhet, ja, så klart. Tack för att jag fick en sked glass.
Ge mig mer!

Det går lika bra att diska i grönsåpa, om ni undrar. Och att använda bikarbonat i scones är bättre än bakpulver.
Det hade jag väl inte testat om jag inte varit tvungen, antar jag.

men ibland

Det är skillnad på ensamtid och ensamtid.
Det jag ser som ensamtid är att strosa runt i naturen och bara vara, eller att ostört läsa en bok

För andra är det bara att vara hemma. Jag är ensam hemma nu, så varför stressar jag? Varför är jag stressad, jag gör ju ingenting om dagarna.

Otroligt nog så är det nästan värre, att gå här och göra ”ingenting”, för det är så mycket Ingenting som ska göras. Sortera ut det av Barnets kläder som blivit för litet nu när hon växt så mycket på längden i sommar, sortera ut och vika tillbaka, hitta plats för det utrensade, hålla lite städat och diskat och ha en kvinnlig intuition om vart saker ligger och tagit vägen

Blommor ska vattnas, ytor ska dammas, smulorna på golvet ska in i dammsugaren, kläder ska tvättas och läggas tillbaka i lådorna, benen och armhålorna ska hållas rakade och jag ska dammsuga och plocka och samtidigt lukta smaskens och gärna vara lite lagom snygg-ish.

Jag vet att jag lägger mycket av det här på mig själv i onödan. Jag måste inte rensa ut kläderna just nu, och jag måste inte sortera in saker på logiska platser just nu. Jag måste inte slipa golvet just nu, eller baka kakor eller raka benen eller plocka ögonbrynen

Det är bara så det känns. Att jag borde ha tid till allt det. Att jag borde vara en sådan där mamma som bakar allt bröd själv och alltid vet precis vad som är nyttigt och näringsrikt för min växande dotter att äta.
Hela den här tankegången krockar med den jag är. Jag förstår att man vill ha dammfritt hemma, att saker ska ligga på sin plats. Jag förstår att jag behöver rutiner och fasta tider, för jag fungerar bättre då.

Men ibland, ibland, vill jag bara gömma mig på en vind och läsa en bra bok medan stormen vrålar utanför. Ibland vill jag fundera ut ord i rätt ordning. Ibland vill jag baka kladdkaka istället för råglimpa. Ibland skiter jag i dammtussarna, de stör inte sikten lika mycket som kaos i soffan gör, eller leksaker överallt.

Och leksaker överallt är LIV. Hennes liv, hennes fantasi och utveckling. Det är fantastiskt att se, det mest underbara jag varit med om. Hur hon suger i sig ord man säger och sedan försöker säga dem själv, hur hon plötsligt fattar någonting, och vilken enorm humor hon har.

Så ibland får legobitarna ligga kvar på golvet. Ibland skjuter jag bara undan smulorna med foten när jag går förbi för att vi ska ut på balkongen och titta på tåg, eller vinden, eller fåglar, eller bara titta lite allmänt på vad som helst. Eller så går vi ut och plaskar i pölar, så kan det där bordemåstegöras ligga kvar här hemma och försöka vara viktiga i sin enslighet. Jag har viktigare saker att göra, jag ska hjälpa ett barns fantasi att växa.

F’resten

Föresten så stör det mig en smula att INGEN har sagt något om min nya frisyr.
Jag intalar mig att det beror på att jag passar så bra i den så att det är som om jag alltid haft den.

jag har min andra dag av ensamtid, den första på länge. Och så går jag och saknar Beppen hela tiden och funderar på vad jag ska hitta på för roligt med henne när jag hämtat från dagis. Igår hade hon roligt åt dammsugarsladden, eller snarare att den far in i dammsugaren när man trycker på knappen.
Sötungen.

Jag vill/behöver måla klart några småsaker men jag är ofantligt stel i nacken och min ena arm känns som om det är träningsvärk i den fast jag vet att det beror på dåligt blodflöde, så jag måste göra mina övningar innan jag måste iväg och hämta igen. Händerna värker, men jag börjar bli van vid det, och det skrämmer lite.

Jag surrar fast ett snöre tvärs över balkongen och hänger handdukar på tork. Jag skulle vilja ha det sådär som i filmer där det hänger tvätt mellan husen. Jag behöver inte titta på film för det, för på Norrebro i Köpenhamn finns det mängder med innergårdar där det hänger tvätt på tork precis så. En del har gemensamma odlingar med, och frigående höns.

Jag har svårt för att skriva det jag vill. Att nå poängen. Det är som om det håller sig på retsamt avstånd, jag snuddar vid det men så försvinner det igen.
Det var något med sommaren och…och längtan efter åska och…

Beppens sommardagis är långt borta. Nu är det bara den här veckan som hon ska vara där och jag har extremt svårt att beräkna hur lång tid det tar att ta sig dit. Jag tror inte jag tänker försöka, inte när det är bara för några dagar. De verkar inte veta eller bry sig när man dyker upp eller hämtar.

NI vet hur det är

sådär att man ibland bara vill ändra på något hos sig själv. Så det ska jag göra imorgon. Jag tänkte att om det här är en 40-årskris så är det åtminstone en rätt cool sådan.

Och håret växer ut igen. Jag är inte orolig, bara otålig och vill få det gjort NUUU.

impulser i all ära, men jag har tänkt på det här i veckor och nu är det dags!

magkänslan

Vet man inte vad huvudet vill ska man lyssna på kroppen.

Som att jag blir väldigt trött och tom i bollen när M frågar om jag ska vara med i företaget. Att jag får ont i magen och har massor med saker som måste göras.

Nej.
Det är inte min väg att gå, tack för att du frågar. Men jag är ändå här för dig.

What if there is nothing wrong with you?

För snart ett år sedan gick jag en Access consciousness-kurs. Det handlar om att man lägger fingertopparna på särskilda platser på huvudet för att energier ska frias och blockeringar släppa.
Det är healing, men inte på det traditionella sättet utan den här metoden togs fram för att göra det tillgängligt för alla.

Jag har praktiserat det en enda gång. Jag är så motsträvig att det är pinsamt. Jag känner en enorm skuld inför det hela eftersom jag fick låna pengar till kursen för att vännen M sa att det ju är en chans för mig att tjäna pengar på det. Man kan nämligen ta 600 kr per behandling och man helar sig själv samtidigt.

Jag, som alltid ber om verktyg och hjälp, får hela tiden hjälp, och verktyg, men jag känner inte igen det om det så ska ristas i ansiktet på mig. Jag kände mig inte som någon annan på kursen, den här känslan av gemenskap är så viktig för mig att jag aldrig letar djupare där jag är, där jag står för stunden. Jag har alla kurspapper kvar, jag har boken som är mer utförlig. Jag har börjat läsa den.

Det är även det där att jag dels inte tror jag har något att komma med. Vilket är en lkögn, uppenbarligen, och jag vet hur stor den lögnen är men även hur djupt rotat den sitter.
Och så att vara nära en annan människa, de som lägger något slags hopp i mig eller skeptisism. jag vet inte vilket som är värst.
Jag önskar min bästa vän kunde vara här och bolla det här med mig, komma med hejarop och kloka passningar. Jag önskar vännen kunde vara här med sitt tålamod och fantastiska skratt.

Blixtra

Det är så märkligt. Det är som om det är skog och dofter som buffar på mig. Det dyker upp snabba bilder som blixtrar förbi och jag hinner knappt registrera dem men känslan av dem ligger kvar. Trävitt och barrskog, tant i röd tröja och en kaffekanna på vedspis, nyhuggen ved och en hund.

Jag väntar regn och hoppas åska. Juno sover fastän jag borde väcka henne. Tvätten står nytvättad och vikt i påsar och M och jag försöker övertala den andra om att bädda rent i sängen. Jag kan alltid säga ”Okej, jag bäddar, men då tar du disken!” så bäddar han nog genast. Jag behöver ju inte säga NÄR jag ska diska. Det är ju en dag imorgon också…

Föresten(fan fan fan!)så måste jag diska om jag ska kunna baka bröd.

Signal

Jag sa att jag kunde känna mig stundvis ledsen utan att kunna sätta fingret på vad anledningen var. Hon tyckte jag kunde höja dosen, och jag följde det rådet

men så inser jag, veckor senare, att jag faktiskt är ledsen för att jag är ledsen. Inte för att substanser och signaler i hjärnan inte samarbetar, medicinen har ingen verkan på symtomen men ännu mindre verkan på sorgsenheten.
Med eller utan medicinerna är jag vad jag är. Det släpper inte taget och kommer inte försvinna så länge jag inte lyssnar.

Jag fyller snart år, vilket betyder att jag inte längre är i trettioårsåldern. När jag ser på andra i min ålder så har många arbetat med samma sak eller på samma ställe i tjugo år.
Vad gjorde jag då?
Ingenting jag gör, vad jag än kommer på att jag ska jobba med, kan få mig att komma ifatt. Det är som om jag suttit av tiden i fängelse och bara kan komma med bortförklaringar om var jag varit och vad jag gjort.

Och det gör mig så ledsen.
Det hade ju kunnat bli så bra, så storslaget.

All I want

Jag har kämpat länge för att inte lyssna. Det tar upp all min tid och energi, det har gjort mig sjuk och ledsen, urfattig och stelbent, tyst och osäker. Intuitionen bleknar och känslorna veknar. Jag kämpar för att inte följa magen, hjärtat, de inre sångerna och ropen.

Så trött det gör mig, denna kamp, denna obstinata tjurighet. Bara för att jag har en bild av hur mitt liv ska vara, skulle kunna vara, så är jag så ovillig att följa hjärtat
sådär så att jag bara vet innerst inne att allt blivit lite snett och fel, att andra lever min dröm eftersom jag själv inte vågar.

Det är enklare att drömma. Det ställer inga krav, kräver inget ansvar eller några kontrakt.

När jag är såhär vilse så sänder jag eller alltinget alltid mig själv en sång eller flera. Det är onekligt och brutalt, rätt på och rakt in i det som värker.
Även om jag inte vet vad det är jag ska lyssna efter eller göra just nu så dyker den här låten upp igen och igen:

Jag väntar ivrigt.

Den där viktnedgången och aptitlösheten de varnade för innan jag började med min medicin

var är den?

Punkt

Så mycket det finns att göra, och jag kan välja att inte göra något av det. Det är en skön känsla. Jag behöver bara hämta Barnet från dagis men det är ju roligt.

Så jag diskar en hink och gör ett fotbad. Kommer ihåg att ta med en handduk att torka med. Drömmer om den där elektriska fotfilen de gör reklam för på TV. Inser att även om jag fyller fyrtio(!)i september så kan jag önska mig den. Fast jag behöver nya glasögon och göra ett syntest hos en optiker för jag tycker min syn blivit så jäkla usel den senaste tiden.
Och jag behöver en uppsättning nya tänder.

Samt, VE OCH FASA! Jag mailade okänd om en trehjuling nyss och ser till min stora förfäran att jag SÄRSKREV på ordet ”dockvagnar”.
Min värld är i spillror. Nog för att jag ägnat mindre tid åt att läsa och komma ihåg ords betydelse de senaste åren men att särskriva. En gång är ingen gång? Nej. En gång ÄR. Punkt.

Jag ska raka mig på skallen. Inte allt hår, nejnej – för ett sådant tilltag krävs att jag blir anorektiskt smal – men en smal sträng på någon sida av huvudet. Antagligen min högra. Först måste jag höra med mina kära FB-vänner vem som är bra på att fläta rakt och jämnt.

Igår var O här och blev klippt, med sin egen trimmer som vi lånat. Jag hoppas han blev så nöjd som han sa att han var, jag fick raka bort en hel del för att det skulle bli jämnt. Tur att han är syntare. Hade han inte haft tre fyra katter hade jag kunnat vara hemma hos honom och gjort det men jag vill inte vara sjuk i en vecka efteråt.

Att raka av hår sådär gav mig en galen känsla av makt. Nu vill jag raka mer mer mer. Moa ha haaaa! Eller fler.
M klippte jag häromveckan. Trimmern pajade mitt i allt, så jag fick jämna till det för hand med sax. Jag var mer nervös över det än jag borde varit. Jag klipper sällan hår. Bara mitt eget, och enligt frisören som fick rädda mig efter det så var jag inte vidare bra på det. Men det sa jag ju inte till M.

skynda, jag tynar och vrider

Om ungefär tio minuter måste jag göra mig iordning för att hämta Barnet på dagis. Jag har bara hunnit tvätta idag, och fortsatt oroa mig för saker. Nevermind. Det gör ju inte saker bättre. Men jag har en sommarkänsla av ett hus, så nära att jag nästan kan ta på det. Gräset under mina fötter, solvarma stenar i gången, lukten av varm plåt och blommor.

Skynda skynda hit med mina drömmar, jag tynar bort och blir mindre av ett Jag Själv hela tiden.
Skynda hit med huset och lugnet, skynda hit med sovlugnet och bilden av Barnet på trehjulingen och en leende M. Skynda med björken utanför häcken och backen på andra sidan vägen. Skynda skynda, jag tynar och vrider mig.

lades åt sidan

Har jag blivit bättre av medicinen?
Humöret är jämnare. Jag får fler saker avklarade, istället för bara påbörjade och liggande, även om det fortfarande är saker som väntar på att färdigställas. Det kan vara enklare saker som att måla klart ramar som lades åt sidan för att vi behövde använda bordet.

Jag brister inte plötsligt i gråt utan att vara helt klar över anledningen. Jag vågar gå utanför dörren oftare. Jag kommer ihåg att vattna blommorna och vika in tvätten. Jag sitter inte och stirrar i timmar. Jag har ingen större aptit, å andra sidan, men äter mest av gammal vana eller för att ha något att göra. Jag är varmare nu, men har å andra sidan konstant värk i händerna(dock orelaterat till medicinen)och idéerna flödar igen(men frustrationen växer).

Allt ordnar sig på något sätt, förr eller senare.
Även det här kommer att passera.

Mördar-Lena

Vi dödade ett nytt fågelbo häromdagen. Strödde kanel och chilipulver på platsen där boet varit efter att jag läst att duvor inte gillar den doften. Jag känner mig en aning taskig men det går inte att vara snäll i det här läget. Då kommer det snart ytterligare en duva och lägger ägg. Och det var bara ett ägg i det boet och det var nylagt.

De växande duvungarna vågar sig ibland ut på balkonggolvet och piper snabbt in i säkerhet under hyllan när man bara rör vid dörrhandtaget. De är tufsiga men fjäderdräkten är snart klar. De piper och piper efter mat så Doris far fram och tillbaka efter mat.

De får leva. Men snart så blir det att hänga skrämselsaker där ute, strö ut saker som luktar för dem. Kanel luktar ju fantastiskt så det är inga problem för oss. Men dyker det upp fler kvistar i en hög någonstans så får jag dra fram mördar-Lena igen. Duvmördaren.
Vi skämtade om det efter att vi tagit bort boet, att vi skulle komma hem till helt nerbajsade fönster och duvor som stirrade på oss och anföll oss så snart vi klev utanför dörren. En ny film kunde baseras på det. ”Duvorna!”

Ja, jävlars. Det här livet alltså.

honey

Duvunge

Duvungen på balkongen har blivit jättestor på kort tid. Nu har den fjäderdräkten klar, och så snart den börjar flyga så tänker jag ta bort boet, monterna ner hyllan boet ligger under och sedan rengöra med starksprit. Det är en hel del fågelbajs där. Doris flyger med kvistar och förbättrar boet.
Men nu när jag vattnade min plantering för sommaren så sitter det en till duva på balkongen. Under bordet. Hon har dragit dit kvistar hon med, och jag misstänker att hon bygger bo där hon med. Så jag tog bort det. Det räcker med en bajsmaskin och bajsmaskinsbebis. Det kändes inte ens taskigt. Det är vår balkong, duvor är anpassningsbara och tar jag bort början på bon så är det väl inte en trygg plats för äggen heller. Hoppas jag att hon tänker. Jag ska ha koll på henne, Icke-Doris.

Jag vet inte hur känsliga de är för förändringar. Jag flyttade saker där ute nu, som markering. Överger de ungen lär den hinna dö innan jag märker något. Jag tänker absolut inte ha förbarmande och sköta om den. Jag kanske ringer Djurskydd och frågar vad jag kan göra. Det finns säkert nån kuf uppåt Hörby som har duvslag med tusen duvor.

Svettöverskott

Jag har varit i tvättstugan sedan klockan sju och nu lider jag nog av vätskebrist. Eller svettöverskott. Vilket som. Så när jag kommer upp och är helt slut i skallen så sätter jag mig och gör dagens minnesträning. Det är en av dagens uppgifter för, om det var så mycket som 20 veckor framöver, att sitta och träna minnet. Nu är jag ganska väck i skallen.

Jag minns t ex siffror bättre om jag blundar och delar upp dem som telefonnummer eller postnummer. Men när resultaten sedan ska analyseras blir det intressant att se vad som kommer fram. Jag minns ju t ex saker bättre om jag tycker det är roligt. Och en av övningarna som går dåligt nu är såååååå tråkig. Men namn på skådisar och vilka de mött i andra filmer: Sådant minns jag. Vad jag nu ska med den kunskapen till.
Och jag minns saker långt efter de skedde men det mesta faller bara i glömska och lägger sig som en tunn hinna över vissa fraser och ord och gör mig till en evig associationskedja av tumlade minnen och fantasi. Jag tvivlar på min förmåga att vara ett bra vittne till någonting som jag anser vara ospännande och banalt.

Bästa M kom ner med iskall citron/fläder Zingo till mig idag när jag smsade och klagade på att det var varmt och jag snart kunde komma upp och dricka kall läsk. Då kom han ner med flaskan istället, och jag hällde i mig allt. Det är små saker som gör livet stort. Jag förstår det nu. Som att vika sin dotters kläder när de är varma från torktumlaren och para ihop pyttesmå sockar. Att hämta henne från dagis och se hur GLAD hon blir, och hon bara vill kramas länge medan hon vinkar hejdå över axeln på mig till de andra barnen. ”Heddåå!”
Hur hon vill trycka på dörröppnaren på vägen ut och vill vänta tills dörren stängts igen så att hon kan trycka en gång till. Och hur det kan ta femtio minuter att komma hem bara för att hon vill gå själv och peta på blommor och träd och grus och lägga en näve grus på en fjäder och sedan gå tillbaka till samma fjäder med mer grus som vi hittade flera meter framåt vägen. Hela tiden pratar hon. Pratar hon inte vet man att det är något fel. Som förra veckan när hon inte ville ha godis utan satt tyst och grävde bak i munnen; nya tänder på gång. Antagligen mer smärtsamt än hon kan berätta, så hon gnäller och vill kramas.

Detta hysch hysch kring valet

och vad man röstade på. Som om det blivit fel att ha en åsikt och principer och stå upp för någonting!

Jag har en ”Inte till salu”-banner på min FB-bild så det är väl ingen större hemlighet vartåt jag lutar.

Rött är ju dessutom en av mina favoritfärger.

En sak jag har tänkt på.

Vi köpte en Richard Scarry-bok till Juno, och på ett av uppslagen står det en tiger och grillar stek. Jag undrade ett tag vad det var för kött de grillar när karaktärerna i boken är djur, men jag kom fram till att det rimligtvis är människokött.
Det verkar mest logiskt, och ganska rättvist.

Scarry

Match made in heaven

Juno äter bara en halv banan varje gång man ger henne en. Till slut började jag att lägga in dem i kylen istället för att bara slänga dem, men hon vill inte äta dem därifrån så jag öppnar skalet på en ny banan minst varje dag.

Lyckligtvis tycker jag att banankaka är bland det godaste som finns.
Hon lämnar banan. Jag älskar banankaka. A match made in heaven.

Evighet

Det var en evighet sedan jag skrev här och det beror på flera saker. Dels har jag inte hunnit. Sedan har jag inte velat, för det har känts som om det inte finns något att berätta. Inget av vikt. Jag kanske har massor att säga men det betyder inte att det är viktigt att höra på.

Beppen har blivit stor och börjat på dagis. Vi har skolat in henne i en vecka och igår och idag har jag lämnat henne ensam. Igår satt jag och gömde mig i personalrummet ifall att det skulle bli skrik och panik men när hon somnade efter lunchen gick jag hem i två timmar. Idag var jag med på samlingen och sedan gick jag hem. Hon var ledsen när jag stängde dörren men det gick nog över snabbt. Det vägs upp med hur glad hon blir när man hämtar henne.

Men visst skär det i mammahjärtat. Visst tänker jag på henne hela tiden.

Min läkare ökade min pillerdos så den här veckan är jag förutom dagis-stressad även lite pilleryr. Det balanseras snart. Jag ska kolla blodtryck och så redan nästa vecka.
Arbetsförmedlingen vill ha läkarintyg så att jag kan få någon slags praktik genom dem, och då säger läkaren att hon inte tror jag klarar att jobba heltid just nu.
Det hade jag inte ens tänkt på. Men jag är redan stressad över att veta att jag kommer lämna J på dagis och sedan ska passa en tid igen efter det

…och vädret, och trafiken, och vad ska vi äta när vi kommer hem och tänk om jag måste ta tåget till en annan stad och….

Så efter att först ha känt mig som ett missfoster som antagligen borde sitta på Samhall och sortera klossar efter färg, så insåg jag att hon har rätt.
Heltid är inte aktuellt just nu. Jag vet inte var jag hamnar men innan jag landat där och i rutiner och uppgifter och allt som dyker upp så kanske det är bäst att jobba deltid.

”Det ordnar sig alltid. Det är okej att vars orolig när saker ändras i livet. Det är okej att stressa och vilja ha kontroll.” intalar jag mig. Vissa dagar är bättre än andra. Förändring måste inte vara någonting negativt. Det är bara puppa-fjäril-händelser.

Jag äter för mycket igen. Stressäter. Det är tur att jag ändå blir snygg på bild, annars hade jag väl stressat över det med. Fett. Att något så vardagligt kan få människor att flippa ur.

Jag längtar trädgård igen. Att kunna köpa en trehjuling till J och ha någonstans där hon kan cykla tryggt. Nästa månad fyller hon två år.

Att det har gått TVÅ ÅR sedan jag åkte in akut för att hon inte sparkat på hela dagen. Två år sedan jag först fnissade till åt den danska läkaren som hälsade och sa ”Det är jag som ska SNITTA DIG!”

Och nu är J på dagis och har lärt sig massor massor bara det senaste året. Man kan fråga henne om hon sett mina nycklar, eller mobilen. Eller vart hon lade saken hon nyss lekte med. Och så hämtar hon det. Och håller upp det och säger HÄR! och ser glad ut.
Hon vill ha det på vissa sätt, sakerna i vardagen. Hon är bestämd och har humor och har inget emot att man vill ha en kram ibland.

Den förändringen i livet är underbar. Vi borde skaffat fler barn och tidigare. Vi försökte ju i flera år, förvisso. Men att jag väntade så länge, det var ju onödigt. :)

Men allt har sin tid.

Det ljusnar

Soliga dagar. Duvan på balkongen har jag döpt till Doris trots att hon bajsar ner och borde jagas bort.
Barnet har fått dagisplats med inskolning nästa vecka och jag letar jobb och målar, bakar och ser skotten växa på balkongen.

Jag var med barnet och hälsade på föräldrarna i påsk.
Givetvis blev jag sjuk. Matt och med magvärk. Jag undrade om jag skulle må bra igen så snart jag satt mig på tåget hem. Så mäktigt sinnet är i sin makt över kroppen.

Några timmar i solen blev det ändå.
Ljuset återvände.

så mycket bra

Bästaste Maria påminner om Bra-Tack-Hjälp igen.
Bra med dagen, tack för…och hjälp mig med…

Och idag, solig tisdag i Malmö, så var det många saker som var bra. Att vi stannade och gungande på vägen hem från läkarbesöket, och Juno lutade sig tillbaka i gungan och skrattade, skrattade högt där i solen.
Att M började jobba.
Att jag fick saker gjorda som jag sneglat på ett tag.
Att det var kör och vi sjöng en ny sång som gick väääldigt högt men som jag kan fixa med min låtsas-vara-operasångerska-röst, och bra att jag efteråt föreslog en sång vi kan sjunga nästa gång vi ses och det gillades.

Och bra att Juno är så rolig att hon kommer med sina skor, tar mig i handen och går mot dörren för att visa att hon vill gå ut.
Så vi tog en promenad och tittade på blommor, himmelen, hundar och träd. Sedan har hon börjat låtsasramla för att man ska lyfta henne och killa henne. När hon blev trött så bar jag hem henne och vi åt macka och drack mjölk.
Bra även att jag sopade på balkongen och bakade bröd.

Bra att de på kören börjat prata lite mer med mig nu. De flesta har varit med från början och känner varandra bra så det blir lite svårt att bara klampa in och säga Vicket väääääder vi har fått. Eller något annat ickefyndigt. Och jag är bara sååå imponerad av en killes basstämma och en av de blonda tjejernas fantastiska röst. Note to self; stå aldrig bredvid henne…

Oh, och tack för att min ingefära växer! Jag vet inte vad man ska göra sedan, det är ju roten jag är ute efter men det är bara så jävla roligt när saker växer efter att man tryckt ner dem i mörk jord, och de liksom beslutar sig för att visa människovarelsen lite jävlaranamma och växa upp mot ljuset igen bara för att de kan.
Jag önskar människor var mer så jävlaranammiga. Vara en nagel i ögat på varenda jävel som någon gång behandlat dem som skit bara för att det är SISU.

Sisu är ett bra ord. Tack Finland.

Nå, resten av bra-tack-hjälp får jag nog ta för mig själv strax, för jag vill gå och sova nu.

60 kr

Jag tigger pengar av pappa för att jag,när jag pratar med f-kassan, inte har så många dagar kvar som deras anställda intygade på heder och samvete, trots att jag bad honom dubbelkolla och kolla igen.

Istället tog de dagarna slut för en månad sedan, en månad där jag inte får pengar alls eftersom jag skulle skrivit in mig på arbetsförmedlingen.

Allt hon säger när jag ringer F-kassan är ”Oj, så tokigt det kan bli. Han måste ha sett fel. Då förstår jag att du ringde för att fråga. ”

Inget mer.

Röv.

Och jag pendlar mellan den här enorma tröttheten som kommer av samhällets blotta närvaro och en mindre känsla av panik som inte vågar sig fram riktigt men bara för att jag är så trött. Jag vill inte ha det så här mer. Jag vill inte leva som en liten lort när det sprakar världar i alla universums färger inom mig. Jag kan inte leva så här tystad längre; jag behöver skrika

över världens hav och bergstoppar, in i varje mörk skugga och gömd vrå.

Pappa tycker, vilket är sant och något jag ska göra, att jag ska skaffa mig ett jobb. Eller gå till socialen.

Jag har redan kollat med socialen. De tycker vi ska sälja lägenheten. Logiken i att byta en avgift på 3tusen kronor för en hyra på runt 7-8tusen: Ofattbart. Dessutom ligger existensminimum på 8300kr för två vuxna och ett barn.

Ofattbart.

Men skönt när någon på en myndighet ber om ursäkt för hur det är. För den här regeringen och vad de gör mot människor.

Samtidigt, i en annan del av huvudet, så kan jag förstå att det finns människor som tycker att man är sin egen lyckas smed, att man ska lyckas genom att sätta sig själv i första rummet och
och vara den stridshingst som Sverige behöver. Som någon idiot(Det var Reinfeldt)sa om sig själv.
”Så länge jag har det bra och kan känna mig trygg så struntar jag i andra”
Jag kan förstå den tanken. Jag undrar bara hur länge den räcker att leva på.

Jag äger 60kr. Med de pengarna ska jag betala en telefonräkning, gå till läkaren två gånger(beror på hur snart jag får nytt högkostnadskort igen), handla mat och hålla hoppet på topp plus ladda busskortet med minst 200kr.
Det hade varit lätt att drabbas av panik nu. Sålt sin själ till en telecomfirma eller praktikplats.
Istället blir jag förbannad. Det är min eld, den jag värmer mig på. Den är röd och gnistrar.

Tankeslinga

Det kanske inte är superrent på golvet i tvättstugan nu men det är renare än innan. Och jag borde bli bäst på att ta bort fläckar från kläder. När tröjor blir sådär insvettade kan man ha bikarbonat eller galltvål läste jag men jag har aldrig sett galltvål på affären.

Tjejen på Lush sa att hennes pappa aldrig använde deo utan pudrade på bikarbonat istället. Ska testa det. Är överkänslig mot den där Absolut Torr och det retar mig. Jag vågar aldrig ha grått på mig bland folk.

Nu lät det sådär i den andra tvättstugan igen. Som om nån lyfter tvättkorgen och släpper ner den. Det var ingen där förra gången så jag tänker inte kolla igen.

Och hur kul är det att vara spöke i en tvättstuga i en brf i Malmö egentligen??? Jag hade hellre spökat i en matbutik, kastat bröd på snattare, slagit godis ur händerna på tjockisar, snott några kronor ur fickan på alla som beter sig otrevligt.

Jag har en känsla av ett jobb, att jag har något på gång. Skriver in mig på arbetsförmedlingen i mitten av mars och så ska jag öva upp självförtroendet.

Man kan nog få det om man headbangar.

Så när jag berättade för mamma om min ”diagnos” så skyller hon ifrån sig.
”Den måste du fått på äldre dagar. Det är inget vi märkt av när du växte upp!”

Och sedan, inte ett ord till om det. När M nämner det under julen så reser hon sig bara och går iväg utan ett ord. Skygglappar på, bortförklaringar och låtsas som om inget hänt. Att jag antagligen gjort det mot mig själv genom att knarka eller lyssnat på för hög musik.
Jag gissar att de sökt information på nätet istället för att bara fråga mig.

Jag förtjänar bättre föräldrar. Mer kärlek och gensvar. Under de två veckor vi var där sa de inte en enda snäll sak till oss. Allt vi gjorde var fel eller konstigt

och så undrar jag varför jag hamnar i djup sorgsenhet som är svår att ta sig ur… Vad är det för människor som behandlar sin dotter såhär. Vad har jag gjort dem för att mötas av detta karga tysta.

någon undrade varför jag gillar att läsa.
Det är orden också, men mest är det att där, dit jag reser mellan sidorna, där finns kärlek, drömmar och hopp. Där samlas vänner och familj och pratar med varandra.
Det gör inte vi. Pratar.

Jag tror inte de vet hur man gör. Hur man möter de som vägrar passa in i det fyrkantiga hur mycket man än försöker trycka ner och lägga locket på.

Jag ger upp med att försöka ändra eller utmana. Jag slutar nu, jag orkar inte mer. Jag förklarar varför och hur jag känner, och lämnar det där bakom mig. Åker jag upp är det för att träffa de andra. Inte mina föräldrar.

Nu är det dags.

Efter att Mattias blivit hotad och mordhotad(!!)av ett gäng som undrade vad det var han fotade på vår promenad idag så känner vi att vi definitivt är klara med Malmö.

Nog nu.

Jag ska strax ställa mig i kö till lägenheter i flera olika mindre städer och så får vi se var vi hamnar.

Och så bojkottar vi Cloetta…

Cloetta använder onödig smutsig palmolja.

Via Greenpeace kommer ett ironiskt falskt mail som inte är från Cloetta men tyvärr lika gärna kunde vara det.

Hej Greenpeace-supporter!

Du kanske har hört rykten om vår choklad och regnskogsskövling de senaste dagarna. Greenpeace säger att vår choklad inte är god nog, eftersom den innehåller så kallad smutsig palmolja. Vi säger – bestäm själv vad du tycker! Här kan du testa om dina värderingar går hand i hand med vårt godis. Välj din favorit och ta ställning till några enkla påståenden för att lära dig mer om innehållet i våra produkter.

Det är sant att vi använder palmolja i vår produktion, men det är ingenting som på något sätt påverkar smaken på chokladen. Palmolja har länge varit en viktig ingrediens i våra produkter och visst har du alltid gillat klassiker som Kexchoklad, Bridgeblandning och Polly?

Palmoljan som vi använder kommer från regnskogs- och torv-/myrmark. Att det nu finns mindre än 400 Sumatratigrar kvar i vilt tillstånd på grund av palmoljeplantagerna, det är inget som vi känner ansvar för.

Vår ambition är att vara Sveriges mest beundrade godisföretag. Det tror vi att vi kan uppnå genom att fortsätta tillverka vår klassiska choklad på samma sätt som vi alltid har gjort. Indonesien ligger trots allt på andra sidan jorden och tigrar kan du se på Kolmården.

Tycker du som vi eller håller du med Greenpeace? Gör det rätta – testa och ta ställning här!

Med vänliga hälsningar från

Cloetta

PS. Vi vill gärna att så många som möjligt ska få lära känna vår choklad, så be dina vänner att också göra testet.

Jag är i ZONEN.

Den där pyssla-pilla-fixa-zonen. Den kom av sig lite när Juno somnade och jag rusade in i duschen. Men jag har saker att sortera. inte för att det är roligt, men för att det är nödvändigt. Jag har köpt lådor med små fack i, sådana där att ha spikar och skruvar i. En gigantisk, och två små. Så nu sorterar jag säkerhetsnålar och spik och gem och små saker som jag inte vet var de ska vara men de är antagligen viktiga för någonting eftersom jag hittade dem här.
I en påse hittade jag en plastplupp som jag känner igen som en grej till min torkställning. Den som jag hade innan jag flyttade till Malmö för snart åtta år sedan. Den som mamma använder i sin källare nu.

Ja, ni vet. Det är då man suckande inser att det är läge att rensa upp saker.

jag frågade min terapeutpsykolog(jag vet inte vad hon är)om det där men hon sa att det nog har med åldern och föräldraskap att göra, vikten av att ha mer koll nu när man inte kan lalla runt som en tonåring längre utan måste boka tvättid i förväg och dammsuga upp smulor och hålla reda på små små strumpor och legobitar och.

Jag har t o m sorterat mina trosor och inser att det är läge att köpa nytt när högen med mens/tvätt-trosor är större än snyggtrosorna. Ska ta itu med strumporna med. Och sedan hallen. Har jag tur kommer M hem och är aspeppad(yeah, right)på att gå upp och måla garderobsdörren så att jag kan hänga tillbaka den och fortsätta med livet

Maria påpekar ideligen att det är att rensa upp med det förflutna, att kasta saker och rensa, sortera och lämna bort. Att visa att man gått vidare. Hon har en poäng med det. Jag har slängt mina smal-kläder. Av bilderna att döma, de som M tog på mig igår, är jag rätt snygg ändå. Såhär lagom tjock och rund.
Här går jag runt och duger.

Min blogg har ju varit minst sagt SKITTRÅKIG

Men så har jag varit hemma med Juno i över ett år, och innan det var jag arbetslös.
Jag har glömt hur man pratar med folk. Jag hinner läsa en bok då och då* men annars är det mest läkarbesök(Jag har inte sagt anledningen,nej. Ingen av oss är livsfarligt sjuka. En av oss är lite nere och förvirrad, och det är jag. Igelkotts-Lena)och stressa av och komma ihåg att passa tider och göra saker hemma.

Jag kommer igen. Här nere kan jag ju inte stanna. Det börjar bli ganska långtråkigt trots att det alltid är roligt med Juno.

*Nu senast läste jag ”Blomsterspråket” av Vanessa Diffenbaugh på en dag och sneglar på Kate Mortons ”En välbevarad hemlighet” som nästa bok. Jag sparar lite på tre Murakami-böcker och två Zafon. Drömmer om en hängmatta i skuggan av en palm på en strand. M och Juno badar och jag läser och läser och sover och läser och dricker drinkar.

Det var säkert av vänlighet, men jag undrar ändå

Idag underhöll Juno vänthallen på Försäkringskassan/Skatteverket på Kattsundsgatan i ungefär en timme medan jag väntade på min tur. När en anställd kom fram till mig och sa att hon kunde hjälpa mig tidigare ”Eftersom du har barn” så tänkte jag aldrig ”Åh, vad snällt!” även om det ju var det, utan jag tänkte ”Oj, undrar om de har stört sig på att vi gått runt runt här i hallen i en timme medan Juno pratat och charmat folk”(För ler de mot henne och sedan mot mig så tar jag det som att de blivit charmade. De som inte gillar barn brukar se skitsura ut och snäsa åt en).

Men nu fick jag hjälp tidigare och kunde gå därifrån undrandes om det var vårt uppförande som var anledningen till hjälpen eller om de alltid gör så. Trodde de jag spionerade på någon?
Inte kan jag fråga heller.

Är det överhuvudtaget rätt att ifrågasätta vänlighet?

Jag vann!!!!!! :)

Jag vann en tävling! Jag som aldrig vinner annars!
Snart, i slutet av veckan gissar jag, står det en sprillans ny hushållsmaskin på bänken här hemma!

Mer säger jag inte.
Men min formulering och motivering var tydligen roligast av de tvåhundra som tävlade.

Till saken hör att jag önskat mig den här produkt lääääänge.

Så ikväll somnar jag väldigt glad och förväntansfull.

(Imorgon ska jag tävla i allt jag hittar där man vinner kök, badrum och bilar. Och väskor. Jag behöver en ny vuxenväska, en som säger ”Ansvarsfull öm moder med stil och humor”.
Inte ”Tonårig tantkvinna”. Nå, jag är inte där ännu kanske. Men ändå!)

Där kan man sjunga så det ekar, men veta att maskinerna döljer min röst

Det är mycket i huvudet idag, tankar som virvlar runt. En del av dem stannar kvar, som om de bär taggar, och andra virvlar vidare, obekymrade om min längtan om att hålla dem kvar tills jag kunnat betrakta dem lite, kanske skriva ner dem ifall deras fantasi är någonting att spara.

Jag stiger upp medan det ännu är mörkt. De andra sover, så jag tänder inte lamporna som jag brukar. Det lyser i köket och kaffebryggaren står och knäpper lite. Han måste ha laddat den innan han lade sig, kommit ihåg att ställa in timern.
Det är en av de bästa sakerna med mornarna; den där stunden när vi sitter tillsammans och sippar kaffe och ser på hur Juno leker med någonting. Oftast vill hon sitta i fönstret och titta på ”ilar!” på vägen nedanför. Ibland vill hon bara sitta i knät och bli pussad på, bara vara nära. Ibland vaknar hon inte innan oss(det händer inte ofta)och så betraktar vi henne och pratar tyst.

Jag tycker om att vara ensam i tvättstugan. Då kan jag gå runt och sjunga, använda den andra stugans tvättmaskiner om jag behöver, väsnas eller bara sitta och tänka medan maskinerna ska tvinga ut det sista av vattnet eller torktumlaren ska värma resten av mina handdukar.
Jag vet inte varför jag tycker om det så mycket. Vad det symboliserar. Rening är för uppenbart. Egentid kanske? Bara varandet?

I ett av husen jag bodde i var man tvungen att gå till andra sidan bostadsområdet med sin tvätt, och sedan sitta där för att ingen skulle sno den ur maskinerna(jag bodde inte där vidare länge). I ett annat lyste solen alltid in och alla maskiner var solgula redan innan, och torklinorna i torkrummet hängde så högt upp att jag fick ha med mig en pall för att nå upp. Jag muttrade alltid surt då, inte för att de satt linorna så högt utan för att jag var för kort i en längre värld.

I en annan var man tvungen att mata in femkronor för att maskinerna skulle starta, och så skulle man samsas med grannen om tvättlinorna. Det är vad jag minns. Och att någon hade glömt en tröja med ko-tryck kvar. Det är helt oväsentligt och gör inga avtryck i mitt liv annars, och jag vet inte varför det dröjer sig kvar. Det var i mitten av nittiotalet när det var lite poppis att ha kossor på kläderna, och jag minns att det hängde en tröja kvar där nere länge länge.

Och nu, i den här, så luktar det damm och avlopp när man tvättat några maskiner. jag ställer upp dörren och det är alltid någon granne som kommer in och bokar en tid som stänger dörren efter sig
som om jag råkat glömma den öppen.
Där spökar det. Jag bytte kvällstiden mot morgontiden på grund av det, för att morgonen bär mer kärlek och lätthet än de sena timmarna.

Jag drömmer om enkelhet och renhet. En egen tvättstuga. Med vårt egna damm och ludd i torktumlaren och mina egna hårtussar som sitter likt spindeltrassel på kläderna(jag blir alltid lika vaksam när jag ser dem).

Inte för att jag blir lyckligare av den, inte för att jag längtar bort.
Men för att jag vill ha en plats i mitt hem där saker har en viss ordning.

The Beautiful don’t ask for attention

De där filmerna som ska tala till livslusten

när de sätter mjuka krokar i en och drar en med in i längtan

Åh.

De stunderna man andas in denna längtan hela vägen in

Dockskåpet har anlänt!

Mattias hann knappt sätta ner dockskåpet på golvet innan Juno var där och började leka. Vi har inga möbler ännu, och inga dockor men jag tror inte det spelar Juno någon roll just nu. Hon ställer in allt möjligt där; bilar och klossar, en liten gubbe och lego-elefanten.

Jag ska bygga nån möbel snart. Funderar på en kamin av en toarulle, och jeanstyg som matta, för det är lätt att fransa, och jag har små tavelramar som jag ska sätta speglar i.

Priserna på nya dockskåpsmöbler är helt sjuka! Mattias håller utkik på någon sida han är med i, med begagnade barnkläder och leksaker och jag kollar på vad man kan bygga med hemma; toarullar, youghurtförpackningens plastkork, tändsticksaskar och små ljuslyktor.

Nå. Det ordnar sig på något sätt.

Lönefredag lönehelg men ingen granne har fest?!

Det är så tyst i huset att jag nästan blir misstänksam.

Hursomhelst så var vi på Hornbach idag för att köpa rätt storlek på fläktröret. Men det visade sig att vi hade rätt storlek hemma redan. Så imorgon ska det sista fixas med fläkten, filter och rör och då äntligen ha en köksfläkt igen!

Så istället köpte vi 50 liter blomjord. Och lister till hallen. Och en ram till några kort M gillar. Jag ville köpa mattor men vi ska se om vi hittar en stor matta på något annat ställe innan vi ev köper två mindre.

OCH JAG HAR KOMMIT PÅ EN SMART GREJ!
Den här hjärnan alltså, ibland är jag så stolt: I hörnet av vardagsrummet har vi(väldigt ofrivilligt!)en plåtlåda som döljer två feta rör. Just nu är det Junos lekplats, för kylskåpsmagneterna fastnar där och det är roligt. Tycker Juno. Jag är den som kryper in under soffan för att hämta dem när de fallit ner…
Jag kom på den utmärkta idén att istället för att tapetsera den så köper vi ett fint tyg och sätter fast med superstarka magneter. Och syr kuddar till soffan i samma tyg eller i samma färgskala.

Och när vi flyttar så…så är det inte vårt problem längre…

Vi kom på hur vi ska göra med väggarna versus tavlorna. Veligheten har fått oss att tveka för mycket så för närvarande har vi knappt något på väggarna i vardagsrummet.
Men på vinden har vi ramar. Udda snygga ramar från loppis. Trasiga ramar med hela glas. Fula ramar som blir snygga så snart jag målat dem. Stora ramar och små. Bilderna som ska sättas i dem ligger lite överallt i en slags oorganiserad ordning. Jag känner en lust att fixa med det där nu, i helgen. Bestämma vad som ska sitta var, påminna oss själva om att sluta spika runt kl åtta.

Ibland är vi så kreativa att vi inte hinner med. Vi har ett filmprojekt på gång med, och så har vi Juno son lärt sig att gå och gillar att pilla på allt farligt. Elurtag tycks vara en favorit.

Nu, sova.

Någonting märkligt hände mig idag.

Jag var på CERVERAS utförsäljning(på gågatan) och jag hittade ingenting jag ville ha.

Så jag gick därifrån utan att köpa någonting.

Sedan var jag på en bokhandel.
Och gick därifrån utan att köpa någonting!

Det hela är så förvånande att jag nog måste lägga mig i soffan en stund, spela lite wordfeud och zappa på TVn.

Den bästa osten är ju som alla vet…

Jag har just(nåja, under de senaste åtta åren)börjat tycka om ost med…smak. Jag brukade köpa hushållsost. Numera köper jag typ vad som helst utom gouda.

Men jag hade kunnat äta Brie oftare. Och rökt ost! Helst den där som är god men man måste skölja ner för den är lite torr. Den med brunt vax runt, som kostar en del.

Okej. Den rökta osten vinner!

Just ja, listan!!! Bild från mitt sovrum!!!

20140122-172307.jpg

Jag har tvättat idag så det är allt ni får se, för sängen är obäddad och det står tvätt i påsar på golvet och över Junos säng hänger en filt på tork.

Lampan är från när Ms mamma hade affär. Den kallas, inte förvånande, för Tuttlampan. Spegeln fick jag i present. Barbapapa a k a Barbis är Junos nattlampa. Och så en halv procent av min boksamling(resten är nerpackat på vinden och källaren. *storgråter*)i den ordning jag orkar ställa dem i efter att Juno varit där och dragit ner dem på golvet.

Monetas para money

Efter att ha varit fattiga ett tag och legat efter med en jävla massa räkningar, frågat vänner, familj och bank om lån(men nekats. Någon låtsades inte om vår vädjan utan pratade svävande om annat. Som om vi inte sjunkit lågt nog. Någon annan sa nej och skröt sedan på FB om resan de just bokat. Det är klart att de bestämmer själva, men eftertanken! Taktfullheten!!) tjatat på a-kassan och ätit en väldans massa bönor och linser så fick M nu äntligen sina a-kassepengar. Fast ungefär 25tusen för lite. Och strax innan det tar jag upp en bunt fönsterkuvert med posten med påminnelser och inkassokrav, så jag satte mig och skrev in allt på internetbanken och hoppas det har dragits samma dag som pengarna ska komma in.

Jag är så jävla trött på det här nu. Att inte veta om och när pengarna kommer, hur mycket vi får.

Jag har åtminstone sökt nedsättning på CSN. Det borde jag gjort för länge sedan. På kvinnan man pratade med där lät det som om att det var en självklarhet att jag skulle skjuta upp allt tills jag fått jobb, ”man ska ju ha råd att leva med!”
Det är så enkelt att känna kärlek då, till de förstående hjärtfulla. Så tragiskt att man väntar sig surt, för det är det man möter mest.

Men nu känner jag en försiktig hoppfullhet, men en med oro i grunden. Han ska väl få mer pengar? Och jag borde få lite till den här månaden. Det verkar som om F-kassan har en brytdag den 20-e men jag orkar inte vänta i telefonköer bara för att fråga.

Men IDAG är jag glad. Idag har jag gjort vad jag kan! Idag har jag gjort mitt bästa. Och för att fira oss själva så ska vi bjuda Maria på middag och köpa vin och efterrätt, och smågodis bara för att vi varit så sugna på smågodis. Att kunna gå ner och plocka ihop en påse med vad man gillar. Bara för att.

Det är så känsligt, det där med pengar. Så personligt och för vissa skuldbelagt.
Det är bara de som en massa har som pratar om det. Visar att de har ett värde genom sina saker.
Jag hade nog gjort detsamma. Fast i smyg. Hus, pool men Z skulle få komma och bo hos oss, och ett gästhus till dem man inte vill ha tätt inpå hela tiden(mamma vaknar t ex kl fem och somnar vid tio och lägger sig dessutom i alldeles för mycket = gästhus. Åsa vill nog vara i fred om hon hälsar på…)

Och ändå finns det där. Realismen som gör många förbannade:
Fallskärmsavtal på miljoner när pengarna borde gått till skolan eller sjukvården. Summor som hålls hemliga för folket men ändå kallar de Sverige en demokrati…

Jag tänker på ett nytt parti, Robin Hood-likt, med förmögenhetsskatt och fokus på att lindra oron hos folket. De där som är rädda att det inte finns tillräckligt till alla, som måste skylla på någonting men inte skyller på regeringen utan vänder rädsla till hat mot de hjälplösa. Invandrare, för det mesta. ”Det är deras fel”, tänker Rädslan.”Deras fel som kommer hit och tar våra pengar. Men jag ska nog rösta på de blå, för de kallar sig Det nya arbetarpartiet så de borde ju veta vad vanligt folk tänker och vill ha.”

Tänk om de kunde göra det. Tänk om alla kunde inse att vi hör till jorden, att allting hänger ihop, att vi är i det här tillsammans, och att vi tillsammans är så starka att vi kan ändra världen på bara en vecka.

Min mus är kinkig

Den fungerar bara om jag har den på bröstet, och så rusar muspekaren iväg hela tiden.

Så snaaaart pengarna kommer så köper jag en ny. Avskyr pekplattan. Ska kolla nu om man kan stänga av den och slippa det där att råka lägga ner handflatan på den och förstöra något.

måndag 20 januari

Allt som oftast så vill Juno såklart sitta på datorn. När jag satt mig för att skriva. PÅ laptopen.
Alternativt vill hon leka med min usb-lampa. Det få hon göra för den är kass och lyser upp fyra bokstäver, om jag har tur, och jag funderar på om det är läge att köpa en ny.

Och så Juno, som vill vara där vi är. Göra det vi gör. Hålla i samma saker, äta samma, dricka ur samma mugg, läsa samma bok. Mitt exemplar av, nu har jag glömt vad boken heter, är tejpad och massakrerad av en mycket liten Juno. Tuggmärkt. Smakar utmärkt tydligen.

I köket lagar M risotto och härmar Poetry slam sådär störigt att jag vrålar NEEEEEEJ, jag hatar Poetry slam, alla låter likadant, pretentiösa jävla folkhögskolekommunister.

Nå, jag var där jag med. Vänsterhippie Skulle skriva mig till en nagel i universums öga och TA ÖVER litteraturen. Skrivarlinjens bästa årgång!

Från vår klass är det bara Svempa som faktiskt skriver. Jag har fortfarande inte läst ut hans senaste ”Porslinsfasaderna”, men jag köpte den inbunden av solidaritet och vänlighet efter att han skrev på FB att han bara får X antal kronor per såld bok.

Och han är ju inte usel på att skriva. Vi avskydde honom första delen av terminen. Bondpojken med sin väldigt speciella humor som vi inte kunde fatta det roliga i. Någon skrev en kort novell om hur vi råkade välta honom från en balkong under en klassfest men det var inget som lästes upp i klassen, tackgodegud.
Men så ett tag innan jul så föll hans sätt liksom på plats. Jag köpte tandkräm utan flour av misstag och sa besviket att jag alltid kunde ge bort den. Till någon som inte bryr sig.
Då skrattade han.
Och någon gång skrev han om bröstvårtor som pekade åt öst och väst, och det minns jag mest för att vi skämtade om det länge, om bröstvårtorna vred sig när kvinnan vände sig.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.