v a n d r a r v i l d

Your Whole Being Is Beautiful

Om mig själv

Idag bestämde jag mig för att ta hand om mig själv; lägga ansiktsmask, måla naglar och dricka mycket vatten., ta en promenad och leka med ord.
När jag lämnade Barnet till dagis fick jag ha mössa eftersom jag kletat håret med inpackning och jag ska göra en sådan där med äggula senare.

Man kan göra en jättebra ansiktsskrubb med bikarbonat föresten. Ta kanske två teskedar bikarbonat i handflatan och droppa i några droppar vatten tills du kan blanda det till en smulig gröt. Lägg det på ansiktet och låt det inte ligga kvar i mer än en halv minut! Jag brukar börja med att lägga på näsan, och när jag lagt på hela ansiktet skrubbar jag näsan och där det legat på längst. Skölj av med ljummet/kallt vatten. Sammetsmjuk hy! Tadaaaa!

Bikarbonat och citronsaft är f ö superbt att gnugga in på fläckar och skura kakelfogar med. Jag vägrar använda sånt som det görs reklam för, som Vanish. Är det inte bra att få på händerna så är det knappast bra att använda alls.
BIKARBONAT! Börja genast.

Man kan pudra det i armhålorna med, om man inte svettas så mycket och inte är överkänslig mot det. Men gör det naken för det dammar.

Och ättikssprit är bästa grejen mot ingrodd svett på kläder. Man dränker in armhålorna på tröjan och låter det ligga minst en timme. Sen tvättar man som vanligt. Jag har ibland i bikarbonat där med men det behövs egentligen inte.

Nä, nu ska jag nyttja min mirakelpresent. Och sedan göra mig ett fotbad. För det är jag värd.

Femtioelva

Jag har femtioelva projekt på gång. Och så ska jag söka jobb och snygga till mitt CV med. Det ska prioriteras såklart, jag är trött på att vara hemma jämt. Nog för att jag är fri att göra vad jag vill och kan om dagarna men det blir mest att jag är hemmavid.

Ett projekt är att sy en trasdocka. Inte en hel och vacker trasdocka utan en raggig, som om jag bara hittat tygbitar och lappar och sytt ihop dem. Det är iaf tanken. Den är baserad på en figur i en historia, och det är faktiskt lite spännande att se hur den kommer se ut i verkligheten jämfört med bilden i mitt huvud. Jag har klippt sönder en leksakskanin som Barnet aldrig ägnat någon uppmärksamhet och inte lär sakna, och jag funderar på vad jag ska ha för skor. Jag vill gärna ha riktiga skor, men alla dockskor är så glittriga plastiga och rosablå.

Sedan är det dags att tapetsera om dockskåpet. Jag funderar på om vi ska göra en hel omvandling av det – måla om utsidan och göra en front av tunn spånskiva – eller om jag bara tar på mig för mycket. Jag ska göra kakelugnar också, och skorsten.
I grunden är dockskåpet ett gult Lundbyskåp. Plastigt. Lustigt nog är det en fuktskada i badrummet. vi köpte det begagnat av någon som uppenbarligen, av tapeterna att döma, växte upp på nittiotalet.
Vi har ännu inga möbler, och lamporna vi köpte var Barnet rätt snabb med att rycka sladdarna på så jag måste väl laga dem under förstoringsglas.  Det här projektet är väl det minst brådskande. Barnet leker med det men det är mest att ställa in figurer och gosedjur i olika rum( En och annan matbit och mugg har jag hittat där med) Hon är nog lite för liten ännu.

Hallen ska fixas lite till. Kläder med saknad knapp eller hål på ligger i hög och väntar på lagning(jag har åtminstone vikt ihop dem)och de där säckarna med kläder de där fantastiska vännerna gav till Barnet ska läggas någonstans. Jag letar garderober som inte är tvärfula, spånskiviga och tar enorm plats.

Sen ska tavlor spikas upp, bilder ramas in, glas köpas till ramar, byxor ska lappas och lådor ska rensas.

Jag borde lära mig snickra. Vara mer selfmade woman. Behöver jag en byrå så snickrar jag ihop en byrå. Har man tre bekanta som jobbar med möbelsnickeri så har man någon att fråga om råd.

Annars finns ju alltid personalen på Hornbach…

RYSSEN KOMMER del 2

Faktiskt, med eventuella ryska ubåtar som simmar runt i skärgården så funderar jag på vart vi eventuellt ska fly om vi måste. Hawaii har vi alltid sagt tidigare, men idag tänkte jag Island. Fast om de vill invadera Sverige p g a läget så tar de Norge sen, och Island ligger rätt risigt till där då.

Så jag tycker vi löser det hela genom att skicka alla misstänkta Ebolafall till Moskva direkt. Vi mosar de sjuka med Alvedon och mediciner så de är piggare när de kommer fram och lätt kommer igenom tullen. Uppdrag E.

Så, det är nu man ska bli aktiv i Lottakåren? Jag som avskyr den där lumpen-lukten som Mattias blev lite nostalgisk över när vi var på ett överskottsförsäljning. Jag köpte en fin väska som stank, och lukten gick inte att få bort. Numera vet jag ju att det går att få bort det med ättika, men det visste jag inte då så den ligger på vinden.

Allvarligt; om det brinner i knutarna så står jag nog ut med lukten.

För skoj skull*

Jag är så sugen på att börja jobba nu så ni anar inte. Jag får en massa hjälp av arbetsförmedlingen som jag kan locka arbetsgivare med men helst vill jag få jobbet helt för min egen skull. Handledaren på kursen, Anders, sa en sak som fastnade hos mig: Han sa att man ju kan ringa runt och fråga om jobb och praktik ”för skoj skull.”

För skoj skull. Det lockar mig att testa. Det är inte likt mig att vara såhär tillknäppt, tyst och undandragen. Än sen att jag alltid känner mig annorlunda än alla andra och aldrig riktigt passar in. Det behöver ju inte vara någonting dåligt. Jag kan väl vara med där jag passar in, något område har man ju gemensamt med de flesta. Och jag kan vara på jobbet och göra min grej, och när jag går därifrån kan jag väl galna till mig igen om det behövs.

Så jag diskar och dammsuger idag så att jag kan ringa till halva Skåne imorgon när jag lämnat Barnet på dagis. Jag ringer till ställen jag är nyfiken på med. För skoj skull.

*För skojs skull? Med eller utan S? Vad tycker ni?

tidsförskjutning

Jag vet inte hur alla håller ordning och reda hemma, när de har tid, hur de har koll. Jag förstår det verkligen inte. Jag känner ibland att jag vill ställa ut alla saker på ett ställe och sedan placera in allt igen. Med en tanke bakom. Inget stök, inga saker som inte hör hemma någonstans, utan allt ska ha sin plats i en gigantisk byrå(hellre köpmansdisk)med många lådor och kläder hänger på rad i garderoben och alla sladdar vet var de hör hemma och varje USB-minne är noggrant märkt med innehåll.

Jag behöver städhjälp, och ett stort hus där jag kan ha ett rum som förvaringsrum.

jag avskyr verkligen att städa

numera kan jag börja gråta när jag ser vad som måste göras, för det är jag som är hemma och ska göra det

jag ska söka fler jobb genast, så att jag kommer härifrån oftare.

men tiden hann ifatt

Jag föreslog för mina föräldrar att vi kunde bo i huset om de vill prova att bo i Norrland. De pratar om det emellanåt. Så jag sa att det ju var ett smart tillfälle för oss att testa att bo i hus, och att hyra ut lägenheten under tiden. Så ser vi om vi absolut vill ha trädgård och källare och gångar att skotta och rabatter att rensa.
Det är pappa som vill flytta upp igen. Mamma säger att hon går med på det bara för att han ska se att det inte är så som han tänker sig. Han vill bo där på vintern så att han kan köpa sig en snöskoter(Jag tänker på pensionärspappa som fortfarande har pojkdrömmar, men vem försöker jag lura, jag vill också köra snöskoter.)men de vill inte riktigt släppa Kumla, inte när de har familjen här neråt.

Så om de går med på det – man måste låta det sjunka in ett tag, få det att kännas som att de kom på det själva*  – så provbor vi kanske i huset under två år.

Det är nog bra för dem. De har glorifierat sin hemstad sedan de flyttade söderut. Klagat på förändringar där, och pratat om hur det var förr. De har sommarstugan kvar där uppe, lägger ner massor med pengar på den trots att huset i Kumla behöver fixas lite.

Det händer konstiga saker vid kusten där sommarstugan ligger. Det kommer kostymklädda ryska män för att kolla stranden, säger att de ska fiska trots att de absolut inte är klädda för det. Båtar som passerar tyst om nätterna, folk som går i skogen.
Men mina föräldrar måste väl bo där ett tag för att se själv att det de älskar bara är ett minne. Att tiden kommit ifatt.
M och jag glorifierar ju att bo i hus med. Vi fick mersmak när vi var ensamma i huset några sommarveckor och kunde grilla sent, när mörkret fallit. Vi tände ljus och satt och myste, drack vin och kurade under filtar**.  Jag har ju velat haft ett eget hus sedan jag var tonåring.

Så, även när man tänker att inget händer i ens liv så händer det alltid något.
*sådär som vi gjorde med tapenaden för några år sedan, Köpte det för att de skulle prova, lämnade kvar det där trots att de inte ens ville provsmaka, och nästa gång vi kom dit hade de köpt nya burkar och fick det att låta som om de alltid älskat det och alltid ätit det på rostat bröd.

**Vi startade en trend bland grannarna då, för efter den första vardagskvällen såg jag att de andra kom ut sent, stängde av TVn, satte sig på trappen med stearinljus och lyktor och pratade. Jag vet inte varför vi har den förmågan, jag och M. Det är ofta så. Nu har två vänner skaffat barn för de såg oss med Barnet och tänkte att det verkade mysigt(!)och väldigt ofta om vi satt oss på en restaurang eller fik där det varit tomt så ramlar det alltid in folk så att det är fullt när vi går.

Det kanske är en magi vi inte vet om att vi har, vi är de som samlar människor, lockar in dem…

höstregn och gula löv

Hon vill gå själv nästan hela vägen till dagis. Hon skrattar till och börjar springa ibland, drar mössan ur ögonen och pekar på bussar som passerar på väg till bussgaraget och på de långa godstågen som passerar. Jag plockar fina lönnlöv som vi kan pyssla med i eftermiddag, hittar en hel ”Aj!”, det vill säga en kastanj med taggigt skal och visar henne det blanka innehållet. Hon knyter sin lilla hand hårt om den, tar med den in på dagis och visar fröken.

Jag lämnar henne med samma känsla som alltid; Att jag vill ha henne hemma hos mig idag. Genom det våta gräset och prassellöven som fastnar på skon, hem till det ständiga diskberget men idag sätter jag mig med ryggen mot.

En liten stund sitter jag ner och lyssnar på trafiken utanför. De ringer återbud på läkarbesöket för läkaren är sjuk, och jag tänker att jag ska baka bröd, och kanske bullar.

Det börjar regna igen. Jag tänder ljus och drar upp alla persienner.

Jag tittar på Det Okända och tänker att jag också ska spöka när jag dör.

Då ska jag busa järnet fast vara snäll, och skicka små blå fåglar och lila fjärilar att muntra upp folk när de är ledsna och förlorat hopp om livet. Och ibland om de öppnar fönster för att vädra så ska jag låta vinden blåsa fram lite pengar från ingenstans och sprida doft av äppelblom

och vattna en och annan blomma och dra ner mina favoritböcker från hyllan

Jag tänkte söka jobb på Panduro men i växeln visste de inte vem som var personalansvarig

Man häpnar allt oftare över hur en del utan charm, humor och servicekänsla får arbete på sådana ställen där sådant krävs.

//Arga Tanten

MORBUS QUERVAIN

Det har ett namn, min smärta. Den som gör att jag inte kan lyfta eller greppa med tummen.

Jag gillar namnet mer än smärtan. Smärta och jag har ett underligt förhållande. Den här gör mig handfallet handlingsförlamad och överraskad. Försvinner den under natten så är den tillbaka när jag diskat, och den svajar upp och ned för armen och jag överväger mitella men då syns jag så bra, folk tittar, och jag vill inte ha den uppmärksamheten. Det räcker med att handledsskyddet är fult tantigt i beige hudfärg och man svettas under det så det börjar lukta surt så man måste tvätta det minst en gång i veckan.

Jag har alltid väntat på höstens kyliga dagar som kräver minst mysiga mjuka torgvantar – jag älskar sådana – men aldrig har jag längtat som nu efter att dölja det förhatliga välsignade tantbeiga handledsskyddet med vantar.

Den senaste veckan har varit sommarvarm. Jag har kortärmat på mig när jag köper mössa och vantar till Barnet och på balkongen har solrosorna äntligen fått blommor. I september. Det gör mig ingenting annat än att jag tacksamt har solvarm hud en tid till, och minns mornarna med krispiga höstlöv och klarblå himmel
som nostalgiska löften som är på väg

Sen senare omväg

Över en timme för sent ser jag att jag skulle vara på ”lektion” på arbetsförmedlingen, så jag stressar som bara den för att hinna dit och visa mig innan det är slut.

Så jag tar det logiska beslutet att ta bussen eftersom den stannar nedanför lokalen. Jag springer för att hinna, är rätt nöjd när jag sätter mig och bussen åker.

Men så är föreningsgatan avstängd med byggarbete. Jag avvisar impulsen att hoppa av där för det är ju en hållplats innan, och det står ju att nästa hållplats är triangeln, dit jag ska.

Men när det stannar så är det inte där. Nej nej. Den stannar på möllevångstorget istället. Vilket är nära till tågstationen Triangelns ena ingång men till den plats jag ska; inte så nära alls!

Så jag stressar iväg och väjer för färska hundbajsar och fotgängare och svettas mängder innan jag är framme.

Är historien slut där?
Nej.
När jag är utanför porten och ska gå in så ser jag en buss med ”mitt” nummer åka förbi där den ska. Utan omvägar och plötsliga hållplatsändringar.

Det där med att dricka en mugg te

Det fanns stunder när vi drack te för att det kändes vuxet, och vi ville så gärna vara vuxna genast, slippa tonåren som de sa var så jobbiga, skippa mensvärk och utbildning, hoppa rakt in i jobb, dagis och bekymmer för gråa hår. Senare drack jag det för att värma mig där ingen annan värme fanns att få, och för att få sitta kvar en stund till. Ofta kunde vi samlas för att dricka tillsammans, men de stunderna var alldeles för korta
och från någon fånig bok läste jag hur en kille drack te på ett speciellt sätt och det blev målet för mig, men sedan så var det aldrig de killarna jag höll kvar vid, de som hade kärlek var alltid annorlunda, mer motsatser. Drack inte alls te, trodde inte på samma saker. Läste knappt böcker ens, och jag hade undringar på hur man kan leva utan att vilja läsa böcker.

Svaren finns inte längs ner i botten av muggen. Men jag brukar strunta i att röra om så att det söta bitterljuva slutet kan vara ett slut att se fram emot, som någonting lovande. Jag kan aldrig låta bli att tänka på det som livet själv; det föränderliga
men det är en naiv och långsökt tanke till och med för mig.

Det där med livet som aldrig är detsamma men ändå är

Med mödraskapet följde också en önskan om att kunna texterna på visor och vaggvisor. Nyligen upptäckte jag att det räcker med att sjunga Bolibompas melodi för tandborstningen för att Barnet ska öppna munnen och låta mig borsta hennes tänder, och vid läggdags vill hon att jag sjunger ”När trollmor lagt de elva små trollen” en sisådär hundra gånger. Vad jag hittat på nätet så har den bara en vers, men jag vill minnas att jag sjungit den med fler verser när jag gick i lågstadiet.

Det är så roligt när jag sjunger på någonting jag plötsligt minns från barndomen och Barnets ögon liksom lyser upp av igenkänning. Det verkar som om de har två sångstunder om dagen på det nya dagiset, så jag får fråga vad de sjunger och kolla upp texterna. För att jag kan.

 

Jag har börjat en sökajobbkurs på arbförm. På infomötet var vi kanske trettio personer, nu är vi åtta kvar. De andra kunde inte börja just nu. De är arbetslösa de med, jag blir nyfiken på anledningarna. Det är helt irrelevant såklart, vad ska jag med den informationen till. En av kvinnorna på kursen är utbildad biolog och pratar om att det är bra att riva gamla hus för det krävs för förändringen och utvecklingen. Jag förstår vad hon menar även om jag inte alltid håller med. Malmö har rivit alldeles för många fina byggnader. Hon är ändå intressant för att vi står så långt ifrån varandra. Hon är gift och säger att hon inte måste arbeta för pengarna, för det är hennes mans uppgift att ta hand om henne och barnen, men hon vill jobba för sin egen skull. Den första dagen såg hon forskande på mig, kanske tänkte hon samma sak om mig: motsatser. Jag har blont hår och rakat på ena sidan, är tjock och välter muggar med tuttarna, piercad och snackar rakt ur huvudet.  Hon är späd, analyserande och bär heltäckande kläder, har mål och delmål. Jag ramlar in varm och rufsig, och hon ser alltid sval ut. Kanske börjar vi avsky varandra snart, eller så kommer vi inte närmare än såhär. Snart kommer vi knappt hälsa när vi möts på gatan, för kursen tog slut och vi måste inte.

 

Jag funderar på att gå förbi den där tatueraren i morgon och se om hon kan hjälpa mig ta ur piercingen. Jag har haft den sedan jag var 26 och ärligt talat så talar vi inte samma språk längre.

 

Väx upp!

Så häpet besviken man blir när man inser att någon som verkat vara en vettig människa plötsligt visar sitt rätta ansikte innan valet och är en uppenbar sverigedemokrat.

Nedmontering

Det är dags att plocka ner lite saker från balkongen. Jag har storslagna idèer, allt från att inreda(fast utomhus. Utreda?)i rött, orange och guld, till att ha mängder med lyktor som jag ska tända varje kväll när det stormar ute. Någonting som gör allt extra mysigt.

Fast, sen när det är skitkallt ute och vintervinden fryser allt till is, då kommer vi bara använda balkongen som en extrakyl för julmust, och krukorna kommer jag att stapla i platspåsar och de jag vill ska flagna sådär snyggt lämnar jag ute så är de färdiga till våren. Och under vintermånaderna är balkongen bara ett slags bihang till lägenheten där jag vädrar kläder och trycker ner läskflaskor i snö.

Det låter dystert, men det är vintermysigt på sitt eget sätt. För att man kan stänga dörren om sig.

 

Idag saknar jag Barnet jättemycket

Det är snart dags att hämta henne men jag tänker hela tiden på henne, undrar vad hon gör, om den där dryga pojken har dragit henne i armen igen.

Han är…störig. Jag vet, han är två år, men hans pappa är sååååå otrevlig och skitnödig, och ungjäveln skriker alltid när jag är där för att lämna/hämta. Han har inte temperament, han är bara stört störig.
Och häromdagen så tog han Barnets arm jättehårt och drog i henne så hon fick märken och ramlade omkull. Jag var där och såg allting. Jag lyckades kämpa bort impulsen att putta honom(Vilken lysande förebild jag är)men varnade henne för honom sen. Sa att hon måste säga ifrån. Det var det enda, för en lysande förebild kan inte säga ”Putta honom! eller ”Bit honom i armen!”.
Det kanske hon kommer på själv. Jag försöker vara lite pedagogisk.
Försöker.

Men skulle någon vara elak mot henne skulle jag nog bli mer än heligt förbannad.

Och det är väl inte förvånande att pojken är sådan när hans pappa är stel, skitnödig och inte kramar honom när han lämnar på dagis, för pojken är ju en man som ska vara stark, tyst och dominant… Han är inte ledsen, han är viljestark!

Ja jävlars. Vi byter snart dagis och de ska till ett annat. TackÅlov.

Nu saknar jag henne ännu mer. Jag hämtar henne tidigare idag. Så kan vi gå och handla och stanna i parken på vägen hem.

Igår såg jag både Ane Brun och First Aid Kit live

Eftersom MFF spelade samtidigt så gick jag själv iväg. Med matlådan värmandes röven. Jag hann inte äta hemma och tänkte göra det mellan spelningarna.
Det är tragiskt att jag inte har någon att ringa och fråga om de vill hänga på. Marias mamma har haft stroke så jag hörde inte av mig till henne, men hon gillar Ane Brun.

Ane Brun är fantastisk som vanligt. Först reagerade jag på att hon klippt av sig håret till någon lockig tantfrilla, men jag vande mig allt eftersom hon sjöng och mot slutet tyckte jag det passade henne, att den var cool, frillan, istället för tantig.

JAG TAR TILLBAKA ALLT JAG SA OM DIN FRISYR, OKEJ ANE??!!!?

Och jag frös hela hela tiden. Ispinnefrusen staplade jag iväg för att hitta varm dryck. Alla ställen hade långa långa köer, så jag kollade Seven-eleven där det inte var en käft. Som vanligt tycks jag dra folk dit jag är, för när jag stod och hällde i socker i min himmelskt rykande pappmugg med earl gray-te så ramlade det plötsligt in 20 personer som verkat kommit på samma sak som jag.

Jag var först! Hah!

Sedan satte jag mig på ett trappsteg i en port och åt min matlåda. Jag fattar inte varför folk ska titta så mycket. Jag satt bara och åt mat ur en glassburk. Är det konstigt på något sätt? Gör jag ständigt saker som man inte borde göra? För folk har en tendens att stirra, kan jag känna.

Jag vet inte, vet inte alls. När livet lärde ut sociala mönster, oskrivna regler och accepterade mänskliga beteenden så var jag nog borta, låg väl och läste en bok hemma i min säng eller något.
För det är många saker som jag märker att folk reagerar på och jag vet inte vad jag gör för fel, OM jag nu gör något fel och galet. Om ingen berättar sådant för mig, hur ska jag då veta?

FIRST AID KIT var fantastiska! Åh, jag är lite kär i dem för deras energi och röster och hur musiken de gör får mig att må. De spelade alla mina favoriter och jag kunde inte applådera så livligt som jag velat för min handled är i skena igen så jag klappade lite försiktigt.
PÅ vägen hem hörde jag låtarna i huvudet medan jag pinnade på så snabbt jag bara kunde för att bli varm igen. I ett av festivaltälten jag passerade började en kvinna just sjunga ”Copacabana” och jag kände hur jag blev lite lycklig över att det var så töntigt.

Lite vanligt hyfs kan man väl få kräva.

Idag hade jag en annorlunda upplevelse med en knepig människa.
I flera dagar har vi försökt stämma träff för att jag skulle köpa någonting begagnat som hon sålde.
Första gången när M kom dit och ringde innan för att säga att han var på väg, så är hon inte hemma och säger att hon ju inte kan sitta hemma och vänta på att vi ska ringa…
Nästa gång kunde hon inte för att hon bodde någon annan stans så vi stämde träff idag klockan elva.

Och jag vet inte om jag måste känna att jag ska be om ursäkt för att JAG var i tid. Men tydligen är det så för en del.

Så utanför porten svarar hon inte i porttelefonen och inte på sms. En granne släpper in mig, jag ringde på dörren och någon öppnar; någon som jag först tror är säljaren, men det visar sig vara en kvinna som hon hyr ut lägenheten till nu under Malmöfestivalen. Kvinnan pratar inte engelska men släpper in mig, flera andra människor är där. De vinkar och pekar att jag ska sätta mig i soffan, så jag sätter mig och ler besvärat för jag kan inte ett ord spanska. De kanske t o m pratar portugisiska(det skulle ju förklara att jag inte känner igen några av orden). Klockan blir elva. Hyresgästerna ska ge sig av, de drar ut väskor i hallen och så ringer det på dörren. Säljaren är hemma!

Hon visar sig i dörröppningen och höjer ögonbrynen.
”Känner vi varandra?
Nej.
Nej, ut ur min lägenhet då! Herreguuuud.”
Hon tar det jag ska köpa, går ut i trappen. Jag känner att jag ursäktar mig med att säga att ”De släppte in mig” men det kanske inte är nödvändigt. Jag plockar fram pengarna, och hon tar dem, säger att hon hyr ut nu, att det kommer nya hyresgäster om en halvtimme.
Jag tar mina grejer och går. Funderar på om jag gjorde så mycket fel att det är värt att vara otrevlig.
För man kan ju alltid välja att vara trevlig. Säga Hej, är du redan här, bra, här är den, vi sa X antar kronor eller hur?

Eller så kan man bete sig som en total bitch.

PÅ vägen hem tänker jag ´på det jag borde ha sagt. Som att ”Nå, dina gästar betedde sig i alla fall trevligt!” De betedde sig i alla fall civiliserat och som man bör.

Och med det skrivet så kan jag nu försöka släppa det hela även om jag har en tendens att älta sådant här rätt länge.

Den där sista muggen kaffe är den som ställer till det för mig

Magvärk.
Och så tänker jag på hur vilsen man blir när man inte får vara sig själv under en lång period.
Det är som att tappa minnet och att känna av svaga ekon, retsamma förnimmelser från någonting man borde känna igen men inte kan sätta fingret på.
Hur var det nu igen, var det du eller jag, vem var där och varför har jag en bild av en skog i huvudet hela tiden, jag som inte ens minns om jag gillar skogen, och varför tittar jag hela tiden upp på molnen

Häromdagen började en medelålders vit man tala med mig

Han sa ”Du som är blond och ljushyllt sådär, din släkt har väl levt i Sverige i generationer?!”
Och jag som anade vart han ville komma svarade ändå ”Jo, de har ju det.”
”Vad är din åsikt om sharia? Jag frågade damerna där borta men de verkade inte förstå frågan…”
”Du, jag är inte vidare insatt alls” sa jag och började gå, sa något om att barnet var gnälligt och behövde äta, för J satt i vagnen och pep och vred sig.

Och så gav han mig tips på vilka sidor på nätet jag skulle gå in på för att läsa på om muslimer och deras gud. En nazistisk sida och en blogg. Jag glömde genast namnen, men hela vägen hem tänkte jag att ”Jaha, är det var folk tror? Är det vad invandrarmammorna på dagis också tänker när de knappt vågar hälsa. Att jag är blond och ser svensk ut och därmed är jag antagligen rasist eller nazist?”

Det känns ju…som om jag återigen blir utsatt för folks fördomar.

Kämparanda

Jag har blivit utsatt för en kupp av manlig härskarteknik. Det är alltid lika trevligt när det händer. Utmanövrering genom ignorerande och uteslutning. Tack för den.

M säger att jag ska börja säga ifrån mer, sätta ner foten och bli förbannad, men när det gäller något som jag inte bryr mig så mycket om så är det svårt att bli arg.
Jag rycker på axlarna och gör något annat.

Fast det kanske är just det jag ska sluta med. Släppa saker så lätt.

Halvterapeuten J sa att jag ger upp för lätt. Att jag hellre flyr än illa fäktar fast han tror jag skulle vara bra på att fäkta, och att det är bättre än att gå runt och vara förbannad en lång tid efteråt.
För så är det ju. Att jag är ARG på så mycket. På så många människor. Att det kanske hade varit bättre att säga till dem på en gång vad jag kände, så kunde jag släppt det sedan. Att all den här oförrätten ligger i magen som en kokade klump.

Men vad gäller härskartekniken så är det där män som är så uppenbart rädda för kvinnor. De tror inte jag kan någonting så jag känner inte heller att jag måste bevisa något. Jag tänker, som alltid, att det är deras förlust.

Och än en gång så ger jag fan i att kämpa. Jag minns inte när jag kämpade för något sist. Verkligen kämpade. Jag kämpade aldrig i skolan, kämpar aldrig med att skriva, kämpar inte med att skaffa pengar så att jag får det där huset jag velat ha sedan jag var 14. Jag kämpar inte för att bevisa mig så att jag får fast anställning, jag kämpar inte för att bli verkligen BRA på någonting. Jag kämpar inte med någon av mina företagsidéer.

Hur får man kämparanda? Hur börjar man brinna för någonting?

Det är den tredje veckan nu som jag bett om ett möte med min arbetsförmedlare, men hon säger att hon sitter i disken och en massa annat och lämnar aldrig ett faktiskt datum där vi kan ses. Nu mailar jag henne IGEN om ett möte och är nyfiken på vad hon svarar den här gången. Jag har ingen inkomst just nu, så jag är väl lägre prioriterad än de vars a-kassa snart tar slut, vad vet jag.
Jag sa häromdagen att jag tar vilket jobb som helst, men det är inte sant. Det finns många jobb jag gärna är utan.
Jag borde verkligen starta eget företag tillsammans med någon.

Vi hävdar att de alltid dör i tretal, kändisarna. Men de dör oftast av sjukdom eller hög ålder.

Igår tog Robin Williams livet av sig. Jag har den djupaste känsla av förståelse. Någon som underhåller med sådan energi bär samtidigt på djup sorg. Depression tar alldeles för många liv, men jag är övertygad om att han betraktade sin omgivning och familj en lång tid innan och tänkte att de skulle klara sig utan honom. För han orkade inte längre.

Människan har en längtan efter lycka och glädje, kanske helt enkelt för att vi ska orka hålla oss vid liv.

Jag tycker verkligen om att ha skåpen överfulla med mat.

All mat är slut. På torsdag ska det komma pengar, och inköpslistan är lika lång som Vättern. Jag köper kaffe för de sista slantarna – och är supernöjd med att det var extrapris just idag – och äter ingenting mellan frukost och middag helt enkelt för att det inte finns något att äta. Det är M som lagar soppa på en spik, han som ser kombinationerna och möjligheterna.
Jag, jag äter mackor och dricker vatten och längtar efter frukt och lax och rostbiff. Jag, jag tackar gudarna för att Barnet äter på dagis och alltid äter väldigt bra där.

men mina blommor mår bra, och internet fungerar. Man får väl vara glad för det lilla(säger jag ironiskt för det uttrycket är värdelöst. Det är klart man vill ha mer. Jag vill ha glass men får jag bara en sked så blir jag ju inte lika glad för det som jag blir över ett helt paket glass).

Fast tacksamhet, ja, så klart. Tack för att jag fick en sked glass.
Ge mig mer!

Det går lika bra att diska i grönsåpa, om ni undrar. Och att använda bikarbonat i scones är bättre än bakpulver.
Det hade jag väl inte testat om jag inte varit tvungen, antar jag.

men ibland

Det är skillnad på ensamtid och ensamtid.
Det jag ser som ensamtid är att strosa runt i naturen och bara vara, eller att ostört läsa en bok

För andra är det bara att vara hemma. Jag är ensam hemma nu, så varför stressar jag? Varför är jag stressad, jag gör ju ingenting om dagarna.

Otroligt nog så är det nästan värre, att gå här och göra ”ingenting”, för det är så mycket Ingenting som ska göras. Sortera ut det av Barnets kläder som blivit för litet nu när hon växt så mycket på längden i sommar, sortera ut och vika tillbaka, hitta plats för det utrensade, hålla lite städat och diskat och ha en kvinnlig intuition om vart saker ligger och tagit vägen

Blommor ska vattnas, ytor ska dammas, smulorna på golvet ska in i dammsugaren, kläder ska tvättas och läggas tillbaka i lådorna, benen och armhålorna ska hållas rakade och jag ska dammsuga och plocka och samtidigt lukta smaskens och gärna vara lite lagom snygg-ish.

Jag vet att jag lägger mycket av det här på mig själv i onödan. Jag måste inte rensa ut kläderna just nu, och jag måste inte sortera in saker på logiska platser just nu. Jag måste inte slipa golvet just nu, eller baka kakor eller raka benen eller plocka ögonbrynen

Det är bara så det känns. Att jag borde ha tid till allt det. Att jag borde vara en sådan där mamma som bakar allt bröd själv och alltid vet precis vad som är nyttigt och näringsrikt för min växande dotter att äta.
Hela den här tankegången krockar med den jag är. Jag förstår att man vill ha dammfritt hemma, att saker ska ligga på sin plats. Jag förstår att jag behöver rutiner och fasta tider, för jag fungerar bättre då.

Men ibland, ibland, vill jag bara gömma mig på en vind och läsa en bra bok medan stormen vrålar utanför. Ibland vill jag fundera ut ord i rätt ordning. Ibland vill jag baka kladdkaka istället för råglimpa. Ibland skiter jag i dammtussarna, de stör inte sikten lika mycket som kaos i soffan gör, eller leksaker överallt.

Och leksaker överallt är LIV. Hennes liv, hennes fantasi och utveckling. Det är fantastiskt att se, det mest underbara jag varit med om. Hur hon suger i sig ord man säger och sedan försöker säga dem själv, hur hon plötsligt fattar någonting, och vilken enorm humor hon har.

Så ibland får legobitarna ligga kvar på golvet. Ibland skjuter jag bara undan smulorna med foten när jag går förbi för att vi ska ut på balkongen och titta på tåg, eller vinden, eller fåglar, eller bara titta lite allmänt på vad som helst. Eller så går vi ut och plaskar i pölar, så kan det där bordemåstegöras ligga kvar här hemma och försöka vara viktiga i sin enslighet. Jag har viktigare saker att göra, jag ska hjälpa ett barns fantasi att växa.

F’resten

Föresten så stör det mig en smula att INGEN har sagt något om min nya frisyr.
Jag intalar mig att det beror på att jag passar så bra i den så att det är som om jag alltid haft den.

jag har min andra dag av ensamtid, den första på länge. Och så går jag och saknar Beppen hela tiden och funderar på vad jag ska hitta på för roligt med henne när jag hämtat från dagis. Igår hade hon roligt åt dammsugarsladden, eller snarare att den far in i dammsugaren när man trycker på knappen.
Sötungen.

Jag vill/behöver måla klart några småsaker men jag är ofantligt stel i nacken och min ena arm känns som om det är träningsvärk i den fast jag vet att det beror på dåligt blodflöde, så jag måste göra mina övningar innan jag måste iväg och hämta igen. Händerna värker, men jag börjar bli van vid det, och det skrämmer lite.

Jag surrar fast ett snöre tvärs över balkongen och hänger handdukar på tork. Jag skulle vilja ha det sådär som i filmer där det hänger tvätt mellan husen. Jag behöver inte titta på film för det, för på Norrebro i Köpenhamn finns det mängder med innergårdar där det hänger tvätt på tork precis så. En del har gemensamma odlingar med, och frigående höns.

Jag har svårt för att skriva det jag vill. Att nå poängen. Det är som om det håller sig på retsamt avstånd, jag snuddar vid det men så försvinner det igen.
Det var något med sommaren och…och längtan efter åska och…

Beppens sommardagis är långt borta. Nu är det bara den här veckan som hon ska vara där och jag har extremt svårt att beräkna hur lång tid det tar att ta sig dit. Jag tror inte jag tänker försöka, inte när det är bara för några dagar. De verkar inte veta eller bry sig när man dyker upp eller hämtar.

NI vet hur det är

sådär att man ibland bara vill ändra på något hos sig själv. Så det ska jag göra imorgon. Jag tänkte att om det här är en 40-årskris så är det åtminstone en rätt cool sådan.

Och håret växer ut igen. Jag är inte orolig, bara otålig och vill få det gjort NUUU.

impulser i all ära, men jag har tänkt på det här i veckor och nu är det dags!

magkänslan

Vet man inte vad huvudet vill ska man lyssna på kroppen.

Som att jag blir väldigt trött och tom i bollen när M frågar om jag ska vara med i företaget. Att jag får ont i magen och har massor med saker som måste göras.

Nej.
Det är inte min väg att gå, tack för att du frågar. Men jag är ändå här för dig.

What if there is nothing wrong with you?

För snart ett år sedan gick jag en Access consciousness-kurs. Det handlar om att man lägger fingertopparna på särskilda platser på huvudet för att energier ska frias och blockeringar släppa.
Det är healing, men inte på det traditionella sättet utan den här metoden togs fram för att göra det tillgängligt för alla.

Jag har praktiserat det en enda gång. Jag är så motsträvig att det är pinsamt. Jag känner en enorm skuld inför det hela eftersom jag fick låna pengar till kursen för att vännen M sa att det ju är en chans för mig att tjäna pengar på det. Man kan nämligen ta 600 kr per behandling och man helar sig själv samtidigt.

Jag, som alltid ber om verktyg och hjälp, får hela tiden hjälp, och verktyg, men jag känner inte igen det om det så ska ristas i ansiktet på mig. Jag kände mig inte som någon annan på kursen, den här känslan av gemenskap är så viktig för mig att jag aldrig letar djupare där jag är, där jag står för stunden. Jag har alla kurspapper kvar, jag har boken som är mer utförlig. Jag har börjat läsa den.

Det är även det där att jag dels inte tror jag har något att komma med. Vilket är en lkögn, uppenbarligen, och jag vet hur stor den lögnen är men även hur djupt rotat den sitter.
Och så att vara nära en annan människa, de som lägger något slags hopp i mig eller skeptisism. jag vet inte vilket som är värst.
Jag önskar min bästa vän kunde vara här och bolla det här med mig, komma med hejarop och kloka passningar. Jag önskar vännen kunde vara här med sitt tålamod och fantastiska skratt.

Blixtra

Det är så märkligt. Det är som om det är skog och dofter som buffar på mig. Det dyker upp snabba bilder som blixtrar förbi och jag hinner knappt registrera dem men känslan av dem ligger kvar. Trävitt och barrskog, tant i röd tröja och en kaffekanna på vedspis, nyhuggen ved och en hund.

Jag väntar regn och hoppas åska. Juno sover fastän jag borde väcka henne. Tvätten står nytvättad och vikt i påsar och M och jag försöker övertala den andra om att bädda rent i sängen. Jag kan alltid säga ”Okej, jag bäddar, men då tar du disken!” så bäddar han nog genast. Jag behöver ju inte säga NÄR jag ska diska. Det är ju en dag imorgon också…

Föresten(fan fan fan!)så måste jag diska om jag ska kunna baka bröd.

Signal

Jag sa att jag kunde känna mig stundvis ledsen utan att kunna sätta fingret på vad anledningen var. Hon tyckte jag kunde höja dosen, och jag följde det rådet

men så inser jag, veckor senare, att jag faktiskt är ledsen för att jag är ledsen. Inte för att substanser och signaler i hjärnan inte samarbetar, medicinen har ingen verkan på symtomen men ännu mindre verkan på sorgsenheten.
Med eller utan medicinerna är jag vad jag är. Det släpper inte taget och kommer inte försvinna så länge jag inte lyssnar.

Jag fyller snart år, vilket betyder att jag inte längre är i trettioårsåldern. När jag ser på andra i min ålder så har många arbetat med samma sak eller på samma ställe i tjugo år.
Vad gjorde jag då?
Ingenting jag gör, vad jag än kommer på att jag ska jobba med, kan få mig att komma ifatt. Det är som om jag suttit av tiden i fängelse och bara kan komma med bortförklaringar om var jag varit och vad jag gjort.

Och det gör mig så ledsen.
Det hade ju kunnat bli så bra, så storslaget.

All I want

Jag har kämpat länge för att inte lyssna. Det tar upp all min tid och energi, det har gjort mig sjuk och ledsen, urfattig och stelbent, tyst och osäker. Intuitionen bleknar och känslorna veknar. Jag kämpar för att inte följa magen, hjärtat, de inre sångerna och ropen.

Så trött det gör mig, denna kamp, denna obstinata tjurighet. Bara för att jag har en bild av hur mitt liv ska vara, skulle kunna vara, så är jag så ovillig att följa hjärtat
sådär så att jag bara vet innerst inne att allt blivit lite snett och fel, att andra lever min dröm eftersom jag själv inte vågar.

Det är enklare att drömma. Det ställer inga krav, kräver inget ansvar eller några kontrakt.

När jag är såhär vilse så sänder jag eller alltinget alltid mig själv en sång eller flera. Det är onekligt och brutalt, rätt på och rakt in i det som värker.
Även om jag inte vet vad det är jag ska lyssna efter eller göra just nu så dyker den här låten upp igen och igen:

Jag väntar ivrigt.

Den där viktnedgången och aptitlösheten de varnade för innan jag började med min medicin

var är den?

Punkt

Så mycket det finns att göra, och jag kan välja att inte göra något av det. Det är en skön känsla. Jag behöver bara hämta Barnet från dagis men det är ju roligt.

Så jag diskar en hink och gör ett fotbad. Kommer ihåg att ta med en handduk att torka med. Drömmer om den där elektriska fotfilen de gör reklam för på TV. Inser att även om jag fyller fyrtio(!)i september så kan jag önska mig den. Fast jag behöver nya glasögon och göra ett syntest hos en optiker för jag tycker min syn blivit så jäkla usel den senaste tiden.
Och jag behöver en uppsättning nya tänder.

Samt, VE OCH FASA! Jag mailade okänd om en trehjuling nyss och ser till min stora förfäran att jag SÄRSKREV på ordet ”dockvagnar”.
Min värld är i spillror. Nog för att jag ägnat mindre tid åt att läsa och komma ihåg ords betydelse de senaste åren men att särskriva. En gång är ingen gång? Nej. En gång ÄR. Punkt.

Jag ska raka mig på skallen. Inte allt hår, nejnej – för ett sådant tilltag krävs att jag blir anorektiskt smal – men en smal sträng på någon sida av huvudet. Antagligen min högra. Först måste jag höra med mina kära FB-vänner vem som är bra på att fläta rakt och jämnt.

Igår var O här och blev klippt, med sin egen trimmer som vi lånat. Jag hoppas han blev så nöjd som han sa att han var, jag fick raka bort en hel del för att det skulle bli jämnt. Tur att han är syntare. Hade han inte haft tre fyra katter hade jag kunnat vara hemma hos honom och gjort det men jag vill inte vara sjuk i en vecka efteråt.

Att raka av hår sådär gav mig en galen känsla av makt. Nu vill jag raka mer mer mer. Moa ha haaaa! Eller fler.
M klippte jag häromveckan. Trimmern pajade mitt i allt, så jag fick jämna till det för hand med sax. Jag var mer nervös över det än jag borde varit. Jag klipper sällan hår. Bara mitt eget, och enligt frisören som fick rädda mig efter det så var jag inte vidare bra på det. Men det sa jag ju inte till M.

skynda, jag tynar och vrider

Om ungefär tio minuter måste jag göra mig iordning för att hämta Barnet på dagis. Jag har bara hunnit tvätta idag, och fortsatt oroa mig för saker. Nevermind. Det gör ju inte saker bättre. Men jag har en sommarkänsla av ett hus, så nära att jag nästan kan ta på det. Gräset under mina fötter, solvarma stenar i gången, lukten av varm plåt och blommor.

Skynda skynda hit med mina drömmar, jag tynar bort och blir mindre av ett Jag Själv hela tiden.
Skynda hit med huset och lugnet, skynda hit med sovlugnet och bilden av Barnet på trehjulingen och en leende M. Skynda med björken utanför häcken och backen på andra sidan vägen. Skynda skynda, jag tynar och vrider mig.

lades åt sidan

Har jag blivit bättre av medicinen?
Humöret är jämnare. Jag får fler saker avklarade, istället för bara påbörjade och liggande, även om det fortfarande är saker som väntar på att färdigställas. Det kan vara enklare saker som att måla klart ramar som lades åt sidan för att vi behövde använda bordet.

Jag brister inte plötsligt i gråt utan att vara helt klar över anledningen. Jag vågar gå utanför dörren oftare. Jag kommer ihåg att vattna blommorna och vika in tvätten. Jag sitter inte och stirrar i timmar. Jag har ingen större aptit, å andra sidan, men äter mest av gammal vana eller för att ha något att göra. Jag är varmare nu, men har å andra sidan konstant värk i händerna(dock orelaterat till medicinen)och idéerna flödar igen(men frustrationen växer).

Allt ordnar sig på något sätt, förr eller senare.
Även det här kommer att passera.

Mördar-Lena

Vi dödade ett nytt fågelbo häromdagen. Strödde kanel och chilipulver på platsen där boet varit efter att jag läst att duvor inte gillar den doften. Jag känner mig en aning taskig men det går inte att vara snäll i det här läget. Då kommer det snart ytterligare en duva och lägger ägg. Och det var bara ett ägg i det boet och det var nylagt.

De växande duvungarna vågar sig ibland ut på balkonggolvet och piper snabbt in i säkerhet under hyllan när man bara rör vid dörrhandtaget. De är tufsiga men fjäderdräkten är snart klar. De piper och piper efter mat så Doris far fram och tillbaka efter mat.

De får leva. Men snart så blir det att hänga skrämselsaker där ute, strö ut saker som luktar för dem. Kanel luktar ju fantastiskt så det är inga problem för oss. Men dyker det upp fler kvistar i en hög någonstans så får jag dra fram mördar-Lena igen. Duvmördaren.
Vi skämtade om det efter att vi tagit bort boet, att vi skulle komma hem till helt nerbajsade fönster och duvor som stirrade på oss och anföll oss så snart vi klev utanför dörren. En ny film kunde baseras på det. ”Duvorna!”

Ja, jävlars. Det här livet alltså.

honey

Duvunge

Duvungen på balkongen har blivit jättestor på kort tid. Nu har den fjäderdräkten klar, och så snart den börjar flyga så tänker jag ta bort boet, monterna ner hyllan boet ligger under och sedan rengöra med starksprit. Det är en hel del fågelbajs där. Doris flyger med kvistar och förbättrar boet.
Men nu när jag vattnade min plantering för sommaren så sitter det en till duva på balkongen. Under bordet. Hon har dragit dit kvistar hon med, och jag misstänker att hon bygger bo där hon med. Så jag tog bort det. Det räcker med en bajsmaskin och bajsmaskinsbebis. Det kändes inte ens taskigt. Det är vår balkong, duvor är anpassningsbara och tar jag bort början på bon så är det väl inte en trygg plats för äggen heller. Hoppas jag att hon tänker. Jag ska ha koll på henne, Icke-Doris.

Jag vet inte hur känsliga de är för förändringar. Jag flyttade saker där ute nu, som markering. Överger de ungen lär den hinna dö innan jag märker något. Jag tänker absolut inte ha förbarmande och sköta om den. Jag kanske ringer Djurskydd och frågar vad jag kan göra. Det finns säkert nån kuf uppåt Hörby som har duvslag med tusen duvor.

Svettöverskott

Jag har varit i tvättstugan sedan klockan sju och nu lider jag nog av vätskebrist. Eller svettöverskott. Vilket som. Så när jag kommer upp och är helt slut i skallen så sätter jag mig och gör dagens minnesträning. Det är en av dagens uppgifter för, om det var så mycket som 20 veckor framöver, att sitta och träna minnet. Nu är jag ganska väck i skallen.

Jag minns t ex siffror bättre om jag blundar och delar upp dem som telefonnummer eller postnummer. Men när resultaten sedan ska analyseras blir det intressant att se vad som kommer fram. Jag minns ju t ex saker bättre om jag tycker det är roligt. Och en av övningarna som går dåligt nu är såååååå tråkig. Men namn på skådisar och vilka de mött i andra filmer: Sådant minns jag. Vad jag nu ska med den kunskapen till.
Och jag minns saker långt efter de skedde men det mesta faller bara i glömska och lägger sig som en tunn hinna över vissa fraser och ord och gör mig till en evig associationskedja av tumlade minnen och fantasi. Jag tvivlar på min förmåga att vara ett bra vittne till någonting som jag anser vara ospännande och banalt.

Bästa M kom ner med iskall citron/fläder Zingo till mig idag när jag smsade och klagade på att det var varmt och jag snart kunde komma upp och dricka kall läsk. Då kom han ner med flaskan istället, och jag hällde i mig allt. Det är små saker som gör livet stort. Jag förstår det nu. Som att vika sin dotters kläder när de är varma från torktumlaren och para ihop pyttesmå sockar. Att hämta henne från dagis och se hur GLAD hon blir, och hon bara vill kramas länge medan hon vinkar hejdå över axeln på mig till de andra barnen. ”Heddåå!”
Hur hon vill trycka på dörröppnaren på vägen ut och vill vänta tills dörren stängts igen så att hon kan trycka en gång till. Och hur det kan ta femtio minuter att komma hem bara för att hon vill gå själv och peta på blommor och träd och grus och lägga en näve grus på en fjäder och sedan gå tillbaka till samma fjäder med mer grus som vi hittade flera meter framåt vägen. Hela tiden pratar hon. Pratar hon inte vet man att det är något fel. Som förra veckan när hon inte ville ha godis utan satt tyst och grävde bak i munnen; nya tänder på gång. Antagligen mer smärtsamt än hon kan berätta, så hon gnäller och vill kramas.

Detta hysch hysch kring valet

och vad man röstade på. Som om det blivit fel att ha en åsikt och principer och stå upp för någonting!

Jag har en ”Inte till salu”-banner på min FB-bild så det är väl ingen större hemlighet vartåt jag lutar.

Rött är ju dessutom en av mina favoritfärger.

En sak jag har tänkt på.

Vi köpte en Richard Scarry-bok till Juno, och på ett av uppslagen står det en tiger och grillar stek. Jag undrade ett tag vad det var för kött de grillar när karaktärerna i boken är djur, men jag kom fram till att det rimligtvis är människokött.
Det verkar mest logiskt, och ganska rättvist.

Scarry

Match made in heaven

Juno äter bara en halv banan varje gång man ger henne en. Till slut började jag att lägga in dem i kylen istället för att bara slänga dem, men hon vill inte äta dem därifrån så jag öppnar skalet på en ny banan minst varje dag.

Lyckligtvis tycker jag att banankaka är bland det godaste som finns.
Hon lämnar banan. Jag älskar banankaka. A match made in heaven.

Evighet

Det var en evighet sedan jag skrev här och det beror på flera saker. Dels har jag inte hunnit. Sedan har jag inte velat, för det har känts som om det inte finns något att berätta. Inget av vikt. Jag kanske har massor att säga men det betyder inte att det är viktigt att höra på.

Beppen har blivit stor och börjat på dagis. Vi har skolat in henne i en vecka och igår och idag har jag lämnat henne ensam. Igår satt jag och gömde mig i personalrummet ifall att det skulle bli skrik och panik men när hon somnade efter lunchen gick jag hem i två timmar. Idag var jag med på samlingen och sedan gick jag hem. Hon var ledsen när jag stängde dörren men det gick nog över snabbt. Det vägs upp med hur glad hon blir när man hämtar henne.

Men visst skär det i mammahjärtat. Visst tänker jag på henne hela tiden.

Min läkare ökade min pillerdos så den här veckan är jag förutom dagis-stressad även lite pilleryr. Det balanseras snart. Jag ska kolla blodtryck och så redan nästa vecka.
Arbetsförmedlingen vill ha läkarintyg så att jag kan få någon slags praktik genom dem, och då säger läkaren att hon inte tror jag klarar att jobba heltid just nu.
Det hade jag inte ens tänkt på. Men jag är redan stressad över att veta att jag kommer lämna J på dagis och sedan ska passa en tid igen efter det

…och vädret, och trafiken, och vad ska vi äta när vi kommer hem och tänk om jag måste ta tåget till en annan stad och….

Så efter att först ha känt mig som ett missfoster som antagligen borde sitta på Samhall och sortera klossar efter färg, så insåg jag att hon har rätt.
Heltid är inte aktuellt just nu. Jag vet inte var jag hamnar men innan jag landat där och i rutiner och uppgifter och allt som dyker upp så kanske det är bäst att jobba deltid.

”Det ordnar sig alltid. Det är okej att vars orolig när saker ändras i livet. Det är okej att stressa och vilja ha kontroll.” intalar jag mig. Vissa dagar är bättre än andra. Förändring måste inte vara någonting negativt. Det är bara puppa-fjäril-händelser.

Jag äter för mycket igen. Stressäter. Det är tur att jag ändå blir snygg på bild, annars hade jag väl stressat över det med. Fett. Att något så vardagligt kan få människor att flippa ur.

Jag längtar trädgård igen. Att kunna köpa en trehjuling till J och ha någonstans där hon kan cykla tryggt. Nästa månad fyller hon två år.

Att det har gått TVÅ ÅR sedan jag åkte in akut för att hon inte sparkat på hela dagen. Två år sedan jag först fnissade till åt den danska läkaren som hälsade och sa ”Det är jag som ska SNITTA DIG!”

Och nu är J på dagis och har lärt sig massor massor bara det senaste året. Man kan fråga henne om hon sett mina nycklar, eller mobilen. Eller vart hon lade saken hon nyss lekte med. Och så hämtar hon det. Och håller upp det och säger HÄR! och ser glad ut.
Hon vill ha det på vissa sätt, sakerna i vardagen. Hon är bestämd och har humor och har inget emot att man vill ha en kram ibland.

Den förändringen i livet är underbar. Vi borde skaffat fler barn och tidigare. Vi försökte ju i flera år, förvisso. Men att jag väntade så länge, det var ju onödigt. :)

Men allt har sin tid.

Det ljusnar

Soliga dagar. Duvan på balkongen har jag döpt till Doris trots att hon bajsar ner och borde jagas bort.
Barnet har fått dagisplats med inskolning nästa vecka och jag letar jobb och målar, bakar och ser skotten växa på balkongen.

Jag var med barnet och hälsade på föräldrarna i påsk.
Givetvis blev jag sjuk. Matt och med magvärk. Jag undrade om jag skulle må bra igen så snart jag satt mig på tåget hem. Så mäktigt sinnet är i sin makt över kroppen.

Några timmar i solen blev det ändå.
Ljuset återvände.

så mycket bra

Bästaste Maria påminner om Bra-Tack-Hjälp igen.
Bra med dagen, tack för…och hjälp mig med…

Och idag, solig tisdag i Malmö, så var det många saker som var bra. Att vi stannade och gungande på vägen hem från läkarbesöket, och Juno lutade sig tillbaka i gungan och skrattade, skrattade högt där i solen.
Att M började jobba.
Att jag fick saker gjorda som jag sneglat på ett tag.
Att det var kör och vi sjöng en ny sång som gick väääldigt högt men som jag kan fixa med min låtsas-vara-operasångerska-röst, och bra att jag efteråt föreslog en sång vi kan sjunga nästa gång vi ses och det gillades.

Och bra att Juno är så rolig att hon kommer med sina skor, tar mig i handen och går mot dörren för att visa att hon vill gå ut.
Så vi tog en promenad och tittade på blommor, himmelen, hundar och träd. Sedan har hon börjat låtsasramla för att man ska lyfta henne och killa henne. När hon blev trött så bar jag hem henne och vi åt macka och drack mjölk.
Bra även att jag sopade på balkongen och bakade bröd.

Bra att de på kören börjat prata lite mer med mig nu. De flesta har varit med från början och känner varandra bra så det blir lite svårt att bara klampa in och säga Vicket väääääder vi har fått. Eller något annat ickefyndigt. Och jag är bara sååå imponerad av en killes basstämma och en av de blonda tjejernas fantastiska röst. Note to self; stå aldrig bredvid henne…

Oh, och tack för att min ingefära växer! Jag vet inte vad man ska göra sedan, det är ju roten jag är ute efter men det är bara så jävla roligt när saker växer efter att man tryckt ner dem i mörk jord, och de liksom beslutar sig för att visa människovarelsen lite jävlaranamma och växa upp mot ljuset igen bara för att de kan.
Jag önskar människor var mer så jävlaranammiga. Vara en nagel i ögat på varenda jävel som någon gång behandlat dem som skit bara för att det är SISU.

Sisu är ett bra ord. Tack Finland.

Nå, resten av bra-tack-hjälp får jag nog ta för mig själv strax, för jag vill gå och sova nu.

60 kr

Jag tigger pengar av pappa för att jag,när jag pratar med f-kassan, inte har så många dagar kvar som deras anställda intygade på heder och samvete, trots att jag bad honom dubbelkolla och kolla igen.

Istället tog de dagarna slut för en månad sedan, en månad där jag inte får pengar alls eftersom jag skulle skrivit in mig på arbetsförmedlingen.

Allt hon säger när jag ringer F-kassan är ”Oj, så tokigt det kan bli. Han måste ha sett fel. Då förstår jag att du ringde för att fråga. ”

Inget mer.

Röv.

Och jag pendlar mellan den här enorma tröttheten som kommer av samhällets blotta närvaro och en mindre känsla av panik som inte vågar sig fram riktigt men bara för att jag är så trött. Jag vill inte ha det så här mer. Jag vill inte leva som en liten lort när det sprakar världar i alla universums färger inom mig. Jag kan inte leva så här tystad längre; jag behöver skrika

över världens hav och bergstoppar, in i varje mörk skugga och gömd vrå.

Pappa tycker, vilket är sant och något jag ska göra, att jag ska skaffa mig ett jobb. Eller gå till socialen.

Jag har redan kollat med socialen. De tycker vi ska sälja lägenheten. Logiken i att byta en avgift på 3tusen kronor för en hyra på runt 7-8tusen: Ofattbart. Dessutom ligger existensminimum på 8300kr för två vuxna och ett barn.

Ofattbart.

Men skönt när någon på en myndighet ber om ursäkt för hur det är. För den här regeringen och vad de gör mot människor.

Samtidigt, i en annan del av huvudet, så kan jag förstå att det finns människor som tycker att man är sin egen lyckas smed, att man ska lyckas genom att sätta sig själv i första rummet och
och vara den stridshingst som Sverige behöver. Som någon idiot(Det var Reinfeldt)sa om sig själv.
”Så länge jag har det bra och kan känna mig trygg så struntar jag i andra”
Jag kan förstå den tanken. Jag undrar bara hur länge den räcker att leva på.

Jag äger 60kr. Med de pengarna ska jag betala en telefonräkning, gå till läkaren två gånger(beror på hur snart jag får nytt högkostnadskort igen), handla mat och hålla hoppet på topp plus ladda busskortet med minst 200kr.
Det hade varit lätt att drabbas av panik nu. Sålt sin själ till en telecomfirma eller praktikplats.
Istället blir jag förbannad. Det är min eld, den jag värmer mig på. Den är röd och gnistrar.

Tankeslinga

Det kanske inte är superrent på golvet i tvättstugan nu men det är renare än innan. Och jag borde bli bäst på att ta bort fläckar från kläder. När tröjor blir sådär insvettade kan man ha bikarbonat eller galltvål läste jag men jag har aldrig sett galltvål på affären.

Tjejen på Lush sa att hennes pappa aldrig använde deo utan pudrade på bikarbonat istället. Ska testa det. Är överkänslig mot den där Absolut Torr och det retar mig. Jag vågar aldrig ha grått på mig bland folk.

Nu lät det sådär i den andra tvättstugan igen. Som om nån lyfter tvättkorgen och släpper ner den. Det var ingen där förra gången så jag tänker inte kolla igen.

Och hur kul är det att vara spöke i en tvättstuga i en brf i Malmö egentligen??? Jag hade hellre spökat i en matbutik, kastat bröd på snattare, slagit godis ur händerna på tjockisar, snott några kronor ur fickan på alla som beter sig otrevligt.

Jag har en känsla av ett jobb, att jag har något på gång. Skriver in mig på arbetsförmedlingen i mitten av mars och så ska jag öva upp självförtroendet.

Man kan nog få det om man headbangar.

Så när jag berättade för mamma om min ”diagnos” så skyller hon ifrån sig.
”Den måste du fått på äldre dagar. Det är inget vi märkt av när du växte upp!”

Och sedan, inte ett ord till om det. När M nämner det under julen så reser hon sig bara och går iväg utan ett ord. Skygglappar på, bortförklaringar och låtsas som om inget hänt. Att jag antagligen gjort det mot mig själv genom att knarka eller lyssnat på för hög musik.
Jag gissar att de sökt information på nätet istället för att bara fråga mig.

Jag förtjänar bättre föräldrar. Mer kärlek och gensvar. Under de två veckor vi var där sa de inte en enda snäll sak till oss. Allt vi gjorde var fel eller konstigt

och så undrar jag varför jag hamnar i djup sorgsenhet som är svår att ta sig ur… Vad är det för människor som behandlar sin dotter såhär. Vad har jag gjort dem för att mötas av detta karga tysta.

någon undrade varför jag gillar att läsa.
Det är orden också, men mest är det att där, dit jag reser mellan sidorna, där finns kärlek, drömmar och hopp. Där samlas vänner och familj och pratar med varandra.
Det gör inte vi. Pratar.

Jag tror inte de vet hur man gör. Hur man möter de som vägrar passa in i det fyrkantiga hur mycket man än försöker trycka ner och lägga locket på.

Jag ger upp med att försöka ändra eller utmana. Jag slutar nu, jag orkar inte mer. Jag förklarar varför och hur jag känner, och lämnar det där bakom mig. Åker jag upp är det för att träffa de andra. Inte mina föräldrar.

Nu är det dags.

Efter att Mattias blivit hotad och mordhotad(!!)av ett gäng som undrade vad det var han fotade på vår promenad idag så känner vi att vi definitivt är klara med Malmö.

Nog nu.

Jag ska strax ställa mig i kö till lägenheter i flera olika mindre städer och så får vi se var vi hamnar.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.