jag vet att jag själv inte är en mästare på att stava men det är roligt när nån hamnar här på uppenbara stavfel. Väl komen til min blågg. Ja hetär Leeeeeeeenah.
Jaha, det är det humöret jag är på idag alltså…. Fan.
Inatt kunde jag inte sova. Inte nog med att man ligger där och vrider sig och inte vet hur man ska ligga; det är för varmt med täcke och för kallt utan. I-landsproblem. Istället låg jag där och tänkte på saker som var bra. Jag har tak över huvudet, ett täcke att värma mig med om jag fryser(även om jag inte gjorde det då)och en säng med rena lakan. Jag hade vatten att dricka och kunde gå upp och käka om jag blev hungrig
men ibland känns det så banalt att vara tacksam för det man är så van vid. Om ni förstår. Man ska givetvis vara tacksam för allt man har ändå, men i min sömnlösa vånda så var det så likgiltigt för jag var varm och rastlös och visste att jag skulle vakna, om inte med huvudvärk så i alla fall med nått konstigt symtom på sömnbristen(spricka i läppen blev det. Smärtsamt, jajamänsan)och dessutom skulle jag bli mer stressad under dagen eftersom jag visste hur trött jag var
men jag är tacksam för det jag har. För jag har så mycket. Och det leder lite in på något Ozzy och Laanna kommenterade om nostalgi i ett inlägg några inlägg under detta: Det är som med nostalgin; tacksamheten. Jag försöker sätta fingret på det, men det finns där ändå. Man är någonstans tacksam för det nostalgiska för det är ens liv, och det kan vara nostalgi även om det hände igår för det rör sig in och ut ur ens sfär. Saker jag gör nu kanske är detsamma som jag gjorde för några år sedan
rörelserna och händerna som tar i tingen, tanken om något som följer kan vara samma tanke som då
för det är jag som rör
och i det enkla ligger tacksamheten; jag rör vid, berör, rör mig stilla genom tid
och sluter händerna runt mina minnen och min nutid som runt vagt fladdriga vingar