men poesi täcker inte den delen av livet

och då kom stunden där det var dags att ta adjö, vända blad och ta sig vidare

Vad glömmer jag kvar.
Alltid är det något. Fjärilen nermonterad, muggen diskad, besticken nerlagda i väskan och datorn rensad.
Vad blir kvar
ett flyktigt ansikte som strax bleknar bort
Men mitt jag då?

Poesi täcker inte den delen av livet.

iskalla kaniner

Havsbrus som ser ut som hoppande kaniner sköljer över mina fötter, sanden blir randig och i spegelytan leker barn att vågorna inte kan nå dem men de lyckas inte – havet vinner alltid

Jag är inte hav, inte van, inte vid lukten eller kylan, inte vid dånet eller skimrandet.
Häpet betraktar jag allt det där med barns ögon

V

När jag var liten var jag livrädd för ödlorna i “V”. Livrädd. Jag var tvungen att se det och säga till mamma att jag inte var rädd för syrran fick ju kolla på V och då skulle jag bannemej göra det samma.

När jag ser det nu skrattar jag högt och klappar dåtids-Lena på huvudet. Hade inte “V” varit så dåligt att det blir bra så hade det varit jordens… eller väntar nu, det ÄR jordens kalkonserie men AJ så roligt det är att se den igen och nu märka att allt det där som man var livrädd för för över 20 år sedan, det är bara dåligt, plastigt och pinsamt.
Men nostalgin, gott folk! Nostalgin!

En annan V som jag föredrar nu är “V för Vendetta”.
Den filmen är bra på alla möjliga sätt.

Imorgon jobbar jag min allra sista dag på det där stället som jag känt mig hemma på, och det är inte utan att det är en smula sorgsligt ändå.

mun

Jag rensar datorn på bilder och ett års användande och privatgörande av jobbdatorn. Imorrn kommer det en Susanne som jag ska lära upp. Jag. Jag tar det som att de tycker jag är tillräckligt bra på mitt jobb.

det är ändå lite sorgsligt det här
om en vecka är jag långtbortilandet och vad händer sen

hon som saknar mig lika mycket som jag saknar henne, hon sa att jag ska sluta stänga ute saker och sluta stänga in mig, mitt jag.

jag vet det, men när hon säger det sådär som att det står i pannan på mig så ryckte jag bokstavligen till och låter hjärtat prata genom den mun som annars styrs av alla Borden och Måsten och all rädsla och alla Nej

och munnen säger Jag vet att jag klarar av det där. Jag vet att det kommer att ordna sig, att det här sommarjobbet är rätt riktning mot det som jag egentligen vill

Själv stod jag där och var en aning förvånad över att jag inte låtit hjärtat tala fritt på väldigt länge

Jag vill skriva därför att jag vill skriva. Kanske handlar det mest om känslan av att komma hem då jag träffade vännerna igen, det där om att aldrig ha varit borta, att fem år inte har gått sedan vi sist sågs, att allt är sig likt men lite annorlunda. Vi är inte lika nära varandra som innan men när hon säger att hon önskade att jag bodde närmare, att hon saknar mig och ofta tänker att jag skulle ha varit med “om bara Lena varit här” så tinar världen en smula och det där värmer mig lång in på natten när vi är på väg hem. Att vara saknad. Att någon någonstans långt borta vill att jag ska vara där när man börjat tro att de glömt bort en, att ens person börjat blekna

[Eftertext]

Som en sammanfattning av helgen(jag har varit ledig sen i torsdags och kom idag tillbaka till jobbet, helt övertygad om att det är måndag men blir glad varje gång jag inser att det faktiskt är onsdag)så var midsommar trevligt i allt regnande. Vi drog till möllan senare på kvällen, och hamnade hemma hos Tompa och drack ren vodka till klockan tre p.
Gör inte det.
Lördagen var jag bakfull(utan att på något sätt glorifiera bakfyllor; jag avskyr att vara bakis och är beredd att aldrig mer dricka alkohol för att slippa det)och muttrade runt i mysbyxor och drack ofantliga mängder vätska samt åt en massa skräp.
Söndagen spenderades på en buss. Två bussar rättare sagt, eftersom vi bytte i [Göttlaborg!]. Så jag vaknade, packade, stressade till svävarterminalen, satt på en buss i fyra timmar och hoppade av i Gbg, köade i toalettkö, handlade godis och köade till nästa buss.
Sen började det regna, sådär att man inte såg något. Busschaffisen var trevlig, men blev ännu trevligare efter att han råkade höra att jag kommenterade hur han försökte smsa samtidigt som han kör buss. Ni ser, syrliga kommentarer TAR skruv ibland, speciellt om man säger att det känns tryggt att chaffisen är uppmärksam på körningen när han bara har 45 personers säkerhet att ansvara för. Och han blev Ms polare efter att de tagit en cigg tillsammans.

När vi kom till Örebro hämtade E upp oss. Vi käkade, drack lite vin och jag somnade och drömde om ett vulkanutbrott i Italien som började genom att lera var frätande syra och spluttade upp i en pojkes ansikte och staden allt hände i var byggt på en höjd och snurrade runt.
Rent drömtydarmässigt har jag fan ingen aning om vad Italien betyder för mig. Rent drömtydarmässigt är det annars en sjukt symbolisk dröm. Om det skulle vara en av de där drömmarna med ett uns sanning i sig så kommer jag att frysa till is om de säger nått om vulkaner och italien på nyheterna snart.

När jag vaknade var det av mamma och pappas mumlanden i köket. De försökte att inte väcka oss. Eftersom det inte lyckades klev jag upp och satte mig i solen på trappen och drack te och bestämde mig för två saker: Jag ska alltid äta frukost i lugn och ro i solen, gärna på en trapp sådär. För det finns en stor dos livskvalitét i att göra det och jag vill inte dö undrandes.
Och jag ska äga skog. Jag har inte ens tänkt på det tidigare; att jag skulle kunna ha en egen skog. Fatta så bra, eller snarare passande och praktiskt: om man alltid vill ha nära till skogen så kan man ju äga den själv.
So be it.

Västerås. Det kändes som hemma. Visserligen har jag bott där i flera år men jag avskydde verkligen staden när jag flyttade. Men nu känns den som hemma igen. Mattias gillade staden med, och jag tänkte att om jag flyttar tillbaka; hur blir det då? Vad skulle jag jobba med, vart skulle jag vilja bo?

Vi får se vad som händer. Vi gillade ju Halmstad med, vi stannade till där på vägen hem, och jag kan egentligen bo vart som helst har jag märkt. Nu tycks jag ju vara något av en småstadstjej eftersom jag inte pallar storstadsbruset, så jag får se vart vi hamnar.

Egentligen åkte vi dit för att gå på bröllop. Det får bli ett eget inlägg. Nu skriver jag bara för skrivandets skull. Tillbaka på jobbet, totalt jävla dagvill, och jobbar bara veckan ut.

Midsommarfitteartikeln som Expressen tydligen nekade

Jag är med i nån facebookgrupp som heter Midsommarfitta, för att det är, som de skriver på facebook, en kul grej. Idag skulle de haft en artikel inne i Expressen men blev nekade den för att språket var vulgärt, så jag tänkte ta mig friheten att lägga ut den här istället och sprida den vidare. Författarnas namn står ju så det borde väl inte vara några problem egentligen.
Och ursäkta Expressen, men ‘vulgärt språk’. Så det är bättre att skriva om mord och onda saker än att faktiskt ha en, och ursäkta språket, ståndpunkt i ett ämne som faktiskt är viktigt för många.

Nå, ännu en anledning att fortsätta dissa skittidningar som Expressen.

Det har återigen blivit dags att fira sommarens ljusaste natt. En lång, bred stång med tillhörande kransar ska prydas med blommor och växter av alla de slag. Sedan, genom en gemensam kraftansträngning, erigeras stången högt i skyn. Tillsammans dansar vi kring den, sjunger och visar hur pojkar och flickor beter sig olika ”när de går, när de sitter och när de står”. Därefter är det dags – för flickorna! – att springa ut i skogen och samla ihop sju sorters blomster, så att de tryggt kan gå hem alldeles knäpptysta, stoppa blommorna under kudden och drömma om sin trolovade man.

Vi vill inte ha det så här. Måste det verkligen sättas likhetstecken mellan festliga högtider och stenkonservativa traditioner? I höstas startade vi en facebookgrupp vid namn ”Midsommarfittan”. För oss var detta ett sätt att förena humor och fest med feministisk aktivism, och vi kunde aldrig ana att gruppen, nu när det blivit dags för midsommar, skulle ha över 3 000 hängivna medlemmar.

Och oj, vad den här tanken har rört upp känslor och väckt reaktioner, framförallt hos antifeminister, som tagit det hela på mensblodigt allvar. De har någonstans fått för sig att vi som vill ha en midsommarfitta tycker att det är den allra viktigaste frågan på den feministiska agendan. Intressant nog är de ofta samma personer som anklagar feminister för att sakna humor. När vi för en feministisk debatt på en teoretisk nivå anses vi alltså vara för akademiska, när vi för en feministisk kamp på en aktivistisk nivå anses vi vara rabiata och fula, och när vi för fram en feministisk idé på ett humoristiskt plan anses vi vara oseriösa och löjliga. Trippelbestraffning, minst.

Några har också stolt informerat oss om att den falliska midsommarstången minsann penetrerar jorden, som representerar den passiva kvinnan, och att båda könen ju på så vis har sin självklara plats i midsommarfirandet. Vi tog lyckligt emot detta upplysande budskap och lade därefter genast ner facebookgruppen. Skämt åsido, något mer heteronormativt får en leta efter. För det första: varför ska sex hela tiden beskrivas som en akt mellan en man och en kvinna? För det andra: varför ska penetrativt vaginalsex ses som ”det riktiga sexet”, när de flesta kvinnor njuter mer och har lättare att få orgasm av klitoral stimulering? Med lite kreativitet och ett öppet sinne kan och bör sex handla om så mycket mer än en aktiv man som heteropenetrerar en kvinna som passivt tar emot.

En midsommarfitta kan se ut på många olika sätt, men den är inte enbart ett hål i marken. Vi vill på inget vis upprätthålla en essentialiserande bild av hur könsorgan ser ut (eller av att det bara skulle finnas två stycken). Midsommarfittan kan ligga på marken eller resas högt upp i skyn. Den kan byggas av ris, stenar, löv, blommor, papier maché, plankor, tyger eller glas. Den får gärna ha hår av buskar eller garn. Den kan vara enorm eller liten, en eller flera. Den kan vara en giljotinfitta med arga tänder eller en varm och våt regnbågsmutta med inbyggd varmvattensprinkler. Men glöm för allt i världen inte klittan! (En kuk är faktiskt som en stor klitoris, men mindre effektiv.) Midsommarfitteklittan kan vara en brokig knapp, en hal sten med sammetsförhud eller en stor, röd godisklubba.

En midsommarfitta vill bryta mot de patriarkala heteromidsommarnormerna. Vi uppmuntrar er därför att resa, bygga och gräva midsommarfittor runtom i hela Sverige – och världen. Vi har dansat kring fallossymboler i många långa år, därför kan vi gott dansa kring en fitta ett tag. Midsommarfirandet är också större än bara fittan: ackompanjera gärna era vackra skapelser med en feministisk attityd, icke-heteronormativa nyskrivna visor och lite queersex. Om det regnar på midsommar, misströsta inte: då blir er fina fitta mer än tillfredsställd. Och om några sexister försöker störa ert firande med hån eller trakasserier kan ni med gott samvete slänga ner dem i midsommarfittan. ”Än slank hen* hit, och än slank hen dit, och än slank hen ner i fittan!”. Och ni behöver inte hjälpa dem ut, de är så lustiga att se.

Alvina ”Alexander” Chamberland
Malcolm ”Malou” Zilliacus

* ’Hen’ (hens, henom) är ett könsneutralt pronomen och används istället för de könsbestämda pronomen ’han’ och ’hon’.

hierta

jag stirrar på mina händer i solen, ser hur blodet lyser blått och de små hårstråna på min handled alla lutar sig åt samma håll.

pulsen dunkar som om den vill komma ut genom huden och jag tänker på liv sådär som man måste göra en dag när man inser att man har ett vilt bultande hjärta

För att jag har bestämt mig för att det är dags igen

Allt det där andra har jag redan sagt tidigare, jag återkommer till det strax

Det är dags för en ny tatuering, och dessutom har jag en idé om hur den ska se ut och var den ska sitta men eftersom jag inte är nära vän med nån tatuerare så skickar jag ut något av ett S.O.S nu. Eller snarare ett SMT, save my tatoo(Gudars Lena! Är du rolig såhär på söndagskvällen?!)

Egentligen vill jag göra båda två samtidigt. Underarmarna, text på båda men de kommer inte se likadana ut men nu inser jag att det kanske vore snyggt om jag kunde ha något slags tema på dem. Alltså, om de kunde passa ihop och ändå vara sina egna.
Hm…

Så: vem ska man gå till som är sjukt bra och inte har som grej att bara tatuera döskallar eftersom det är det enda h*n kan göra bra(vilket BARA betyder att h*n inte är riktigt så bra på sitt jobb som jag kräver av nån som ska göra saker med min hud som inte går att tvätta bort när man tröttnat eller tycker det är fult gjort)och vad kommer det att kosta och vilken stil på texten ska man ha(Anna föreslog skrivmaskinstext men nejtack!) och vilka färger fortsätter vara snygga efter flera år och måste man ha femtioelva tatueringar för att nån erfaren tatuerarkonstnär ska gå med på att tatuera en upp på handen som ens andra tatuering eller räcker det med att jag är nästan35 och äntligen kommit på hur den ska se ut?

…och så vidare….

Och allt det där andra som jag skulle återkomma till är det här med att kanske inte få jobb för att man har synliga tatueringar.
Jag får väl ha långärmade tröjor då, hur svårt ska det vara.
Och som jag skrivit tidigare; vill jag verkligen ha ett jobb på ett ställe som inte kan följa med tiden. Det här är inte 1958 eller ens 1991.
Jag får väl vara min egen då.

krydda

För att krydda till tillvaron lite så funderar jag på massiva inlägg med en massa snuskiga ord som folk kan googla på och sen ramla in till en halvstissig(det är jobbets fel, jag är ensam här men har hjälp till växeln men allt markarbete här måste jag göra själv och det är ett jävla spring och nu har jag suttit ner i sammanlagt 15 minuter och det är inte illa pinkat. På tal om pink kommenterade jag just A “Man skiter så länge hängslena håller“s facebook med onödiga fakta om tillstånd av kissnödighet, och på tal om facebook så spanade jag just in en kille där som någon jag känner har för avsikt att starta ett förhållande med och allvarligt, grabben ser ut som knarkat bajs på den bilden)och semesterbehövande vandrarvild som faktiskt kom ihåg sin egen blogg imorse med ett slags “Jeez, hur kunde jag glömma den?!”. och nu verbalbajsar fram en massa saker bara för att ha sökord som folk kan hamna här på. Fula knep, jajamänsan!

Jag får snart gå hem. Hemma finns det fler sätt att krydda tillvaron på. Jag läser som sagt en vampyrbok och skriver på en egen. Det är så jävla ROLIGT att skriva. Hur fan kan jag glömma det? Det är den finaste formen av verklighetsflykt, att tvinga sig att vara någon annan. Inte för att det är något fel på mig(hah!)utan för att det kräver ett tillstånd av koncentration, och så snart jag hamnar i det undrar Mattias varför jag är så tyst och verkar så tillknäppt men det är för att jag inte kan vara Lena just då. Även om jag gärna avbryter min tillknäppthet när det börjar något bra på teve. men ett rum i ett hörn med en dörr att stänga hade varit fint. Fast då hade jag känt mig isolerad och utestängd. Aldrig är man nöjd, tydligen.

Hur som helst.
Det är roligt att skriva. Kom ihåg det nu. ROLIGT!

I alla fall så försöker jag att inte ha nån föreställning av hur våra veckor på ‘the Island’ kommer att bli. Vi kanske får jobba hela hela tiden och inte hinner se någonting alls. Vi kanske inte ens är lediga samtidigt.

ELLER så jobbar vi förmiddagar och är lediga sen, eller så jobbar vi kvällar och kan ta morgondopp(för ja, vandrarvild tänkte BADA för första(andra?)gången på tio år. jag vet vilken typ avbaddräkt jag vill ha dessutom. Kan de moderniseras så att man får dem i lila och svartrandigt kanske? Eller rött och turkost!
Till det tänkte jag ha solbrillor, modell gigantiska, samt en fin stråhatt.

För att återkomma till A och hennes uttryck: “Ja, det är KÄRLEK det!” Hon nyttjar det klokt och sparsamt om ungefär allting. Om dajm, t ex, och hästar och bajsnödighet och politik och ironi och….
Jag borde hälsa på henne snart, inser jag nu.

det händer att jag saknar henne

men mest av allt hatar jag henne innerligt.

[efterbehandling]

Dagvill och lite stissig på jobbet. Jag hade mer eller mindre glömt bort att jag har en blogg, har inte läst andras bloggar på länge(var är mina länkar?) och när jag kommer hem efter jobbet hamnar jag i bok-koma; Just nu är det Anne Rices “The vampire Lestat”, eller “Nattens furste”, som den svenska översättningen heter.

Efter den boken tänkte jag läsa jag vet inte vad, men bokbrist är ju inget jag lider av. Dessutom knäpper jag igång datorn igen, för första gången på länge, och läser saker jag skrivit tidigare, skriver några rader, hamnar i stirr någonstans långt bortanför vardagsrumsväggen och håller tillbaka paniken jag borde få snart

martyrer – den korta versionen

Här skrev jag ett långt inlägg om varför jag inte gillar martyrskap och människor som hela tiden måste spela den rollen, och som även måste spela den inför människor de inte känner alls, och hur mycket det kan reta mig och göra mig arg och trött

och hur jag flydde ett praktexemplar av martyr på jobbet igår och hur hon kom tillbaka idag och jag kände mig tvingad att hjälpa henne ifall det nu är sant det där att varje människa i ens väg är en ängel som ska hjälpa en att lära sig och bli en bättre människa, så jag tackade den däringa gudomen för att hon kom igen och jag fick en till chans att hjälpa henne och hon kallade mig för sin ängel bara för att jag skickade ett fax till henne

…och det är så enkelt att vara snäll

Varför är jag inte det oftare?

För att de flesta slukar ens arm om man ger dem (lill-)fingret?

allt man har är sin längtan efter annan värld

Istället för att blogga eller läsa bloggar tittar jag hur på hemnet. Inte via deras hemsida utan genom att ändra objektsnummer. Det är inte utan att jag känner mig en smula manisk. Men jag har hittat många vackra hus, vissa sådär att magen suger till, den vet om att det är själen-hemma, sådant ljus, träden utanför, långt ifrån städerna och trafiken och nära vind koblajjor grusvägar träd stenar prasslande ljud bland löv och djur fåglar

liv

Storstadsälskarna kommer med löjliga anledningar:
“Tänk om man behöver en liter mjölk, och måste åka två mil för att handla”

Man planerar, eller skiter i att göra det som kräver mjölk, hur svårt ska det vara.

“Jamen, tänk på att man måste passa busstiderna, sista bussen och sånt om man ska på krogen…”

Och jag undrar om jag orkar förklara att anledningen till att vilja bo på landet är att byta liv.
Varför skulle jag vilja gå på krogen varje helg om jag nu väljer att inte bo i stan?
Och vill man stanna så sover man över i stan.
Hur svårt ska det vara?

För i längden kommer det att vara värt det när man sover bättre, har närmare till naturen
och träden utanför, långt ifrån städerna och trafiken och nära vind koblajjor grusvägar träd stenar
prasslande ljud bland löv och djur fåglar

liv

learning by doing

Av uppenbara skäl har jag funderat över min livssituation igen. Gör jag inte alltid det.
För att inte få total panik – för av nån anledning är jag rätt lugn vad gäller jobb till hösten och sånt, jag vet inte varför jag känner så – så försöker jag hålla det dämpat och coolt och jag funderar på livskvalitét istället för status/karriär/framgång you name it

och, vilket får mig att skratta lite, jag inser att jag har vissa saker som jag skulle vilja kunna göra. Kanske tycker jag att det är livskvalitét, vad vet jag.

Jag vill vara bäst på att baka kanelbullar.
Jag vil lära mig göra is-te som är sådär gott och läskande att man vill dricka flera liter, och jag vill göra världens godaste franska potatissallad och vara bäst på att snickra ihop en hylla lite snabbt. Jag vill bygga en ascool trädkoja och jag vill kunna vända pannkakor i luften och även om jag aldrig har tålamod till att lära mig att jonglera så borde jag kunna det med, har ju redan redskapen.

Det underlättar ju t ex om man har träd och virke när man ska lära sig att bli världsbäst på trädkojor och att snickra, och om jag köper en stor fin tillbringare så kommer jag vilja göra läskande saker i den och jag har ju alltid varit en ‘learning by doing’-människa[vilket egentligen bara betyder att jag lär mig av mina misstag och lär mig saker av livet. Inte lika fancy smanshy som det låter alltså.]

Plötsligt inser jag att jag vill jobba mer med händerna.
Det visste jag inte. Plantera blommor eller träd, baka bröd, snickra, måla.
Vi börjar med att fixa balkonglådorna. Man måste ju inte få hybris bara för att man har fått en idé.

kinasko

Jag letar Kinaskor.
Vart i helvete hittar man sådana.

Det är ju en 80tals-sko!

80talet är ju fortfarande inne.

Ergo: SÄLJ KINASKOR!!!
I sammet. Gärna röda, lila, oranga(orangea?)och svarta.

Jag vill ha ett sommarjobb där man får pengar för att läsa och recensera böcker!

Så, jag var låg igår(inget som inte kunde avhjälpas med cider och choklad)men idag är jag mest trött och förbannad på att bli så uppenbart pissad i ansiktet. Kunde jag fått ett bättre tecken på att jag valde rätt som sa upp mig? Jag tvivlar.
Hur som helst så har jag 18 dagar kvar att jobba här, och jag plockar med mig mina saker innan midsommar och är här sen i tre dagar

och sen, i mitten av augusti, så borde paniken komma med ett vrål, kasta sig över mig med vassa tänder

men tills dess tar jag nog något av en mental semester, tänkte jag.
Jag är så sällan ledig. Jag skulle vilja landa i mig själv snart. Sitta på en strand och sila sand mellan tårna och läsa en bok och kunna göra det i veckor om jag vill.
Fast med betalning.

Det borde finnas ett sommarjobb där man bara läser och läser i flera veckor. Och sen skriver man några ord om boken innan man tar upp den och läser vidare. Och när den är utläst så lägger man den på en hög på bordet och läser lite till.

DET, mina damer och herrar, vore en jävligt bra semester!
Lägg till soliga dagar, regn och åska om nätterna, och en massa mysig idyll och totalt lugn rakt genom kroppen.
Så vill jag leva halva året. Från maj till början av september.
Sommarhus vid havet.

(som jag skrev i ett tidigare inlägg: Allt jag har är längtan)

Ibland vill jag göra drastiska saker i Malmö.

Som att lägga ut spikmatta efter spikmatta på Nobelvägen och Drottninggatan så att bilarna inte kan åka där. Eller tvinga McDonalds ledning att krypa runt på gatorna och plocka upp sitt eget jävla skräp, eller komma på ett bra sätt att slippa gåsbajsarna på varje cykelbana utan att för den skull få bort fåglarna.

Ibland vill jag blåsa med ärtrör på kostymnissarna och eller skrika DET ÄR VISST EN CYKELBANA HÄR! till farbrorn utanför Värnhems pizzeria som tror han är så himla rolig, och ibland vill jag ta tillbaka spårvagnarna i stan och ta över hela statsbyggnadsplaneringen för att staden ska bli vacker, bredda vägar och riva Carolis fula hus och kräva tillbaka Jerusalemsgatan och återbygga hela gamla Lugnet och kräva tillbaka gatorna utan att ta sönder några rutor

och jag vill göra saluhall av det gula huset där på Drottningtorget och kicka ut ghettobutiken i gamla saluhallen på Föreningsgatan och återkräva byggnaderna av storföretagen

och while we’re at it så tycker jag att vi river de fula nybyggda husen lite överallt och tar över västra hamnen och gör kolonilotter av Näset

Jag sniffar runt i köket. Det luktar ostbågar.
Jag funderar på kroppsuppfattning och dras med den där rastlösheten, den tunga.

jag tänker, i ett stilla ögonblick där jag sitter på soffkanten och ser ut i hallen, att allt jag har är längtan
Allt jag har är längtan.

Det har jag inte tänkt på, tänker jag där på soffkanten. Tyget skär in i mitt ena ben, och kudden hasar när jag rör mig. Är jag inte mer?

vart fan har mina länkar tagit vägen?

Allvarligt talat

Det här kommer folk skria om ett tag, men skillnaden mot vanlig ‘legal’ slakt är väl att kossan innan det får en bult i pannan och dör direkt, och inte hängs upp med ett rep i trädet. Antagligen levde den när de började skära i den i förrgår/natten till igår.
Men den slapp ju den gröna milen, och transportskadorna, om inte annat….

men allvarligt alltså: Det är nått seriöst fel på människor.

Tydligheter

Jag vet inte varför JAG känner mig skamsen, men så är det i alla fall. Det är obefogat, men ändå störigt. Mest är jag förbannad. Det var jag inte i början.

Samtidigt är jag tacksam för att jag inte kunde få ett tydligare tecken än så: Det är dags för mig att dra vidare. Som jag sa till chefen för nån timme sen: Jag brukar inte stanna på jobb där man blir pissad i ansiktet. Han skrattade, sa att han förstod det.
Och sen får jag höra att han faktiskt gjort så mot mig. Eviga förlängningar med några veckor i taget, som gjort att jag dragit mig för att gå med i a-kassan, och nu det här.

Det är som det är. Jag ska vidare, helt klart. Vet inte vart, när eller hur, men det löser sig. Det löser sig alltid.
Nu är jag ännu mer peppad att kolla upp det där med lönen, kan be nån av juristerna här att kolla på papprena.

Jag hoppas den kommande månaden går fort. Jag vil inte vara kvar.

Galen f.d livegen söker jobb till hösten

Jag är antagligen galen och/eller modig.
Eller så är jag modig, sådär “kasta sig rakt ut och lita på att saker löser sig”.
Eller så är jag bara galen.

Men det ordnar sig.

Nu har jag sagt upp mig.
Ikväll ska jag kolla på mina papper från rekryteringsföretaget om lönehöjningarna jag var lovad men inte har fått. Jag har samma timlön nu som när jag började här, och jag vill minnas att det skulle vara en höjning på två kr timmen efter varannan månad, eller liknande.
Och det där är ju trevligt i så fall, för med tanke på antalet timmar jag jobbat så blir det ju lite extra pengar. Jag måste fixa det innan jag jobbar min sista dag här.

Vilket säkert gör dem ännu gladare, med tanke på hur sura de redan är på att jag sagt upp mig. När man får kommentaren om att man “skapar problem eftersom de måste anställa nån ny i mitt ställe” så undrar man hur det är ställt.

För allvarligt: DET ÄR INTE MITT PROBLEM.
Anställ en ny livegen.
Det här är för övrigt samma företag som kommenterade mitt missfall för två år sen med “Ja, det är ju tråkigt men jag har ju dina tider att ordna upp nu”.

Vid närmare eftertanke är jag inte så ledsen ändå.

Saker jag ofta säger till mitt försvar

“Well, my MOM thinks Im cool!”

“Jamen, den är ju så söööööööt!”

“Nänuvetjagintevaddupratarom”

“Va, vaddå? JAG?!?”

“Nördar ÄR faktiskt intressantare!”

GAAAAAAAAH!

Det är bara FYRA MÅNADER kvar tills jag blir 35.

ÅLDERSNOJJA!!!!!

Jag måste tatuera mig, gå på festival och pissa på mig liggandes i en lerpöl, färga håret turkost, röka på och jobba som au-pair i USA ett år!

Hinner jag med allt det på fyra månader tro…

stycke

Ibland kan jag få ett sånt sug efter att befinna mig på vissa platser.
Det behöver inte vara någon speciell plats men en plats som jag förknippar med en viss känsla.
Nyss var det hörnet vid kyrkogården, ut mot vägen intill det underligt placerade trafikljuset, och kopplingen mellan det hörnet och en blomdoft, som av magnolia eller kanske jasmin.

konstigheter

Om en minipapperskorg som hänger stadigt på en låda plötsligt ramlar ner på golvet en bit ifrån lådan och sprider ut innehållet över golvet utan att nån är i närheten

då är det okej att misstänka spöken va?

Lena mumlar om böcker igen

En av sakerna jag hinner med mellan samtalen är att kolla på blocket.se efter hus, hundar, sommarstugor och allehanda saker. En annan sak jag gör är att spela spel på ica.se. en tredje sak är att hänga på facebook hela dagarna, samt att boksurfa på adlibris.se för det är där jag köper mina böcker via nätet.
Att surfa efter böcker tar en del av ens tid.
Det gör inget.
Sedan så stötte jag på ett problem. Jag vill ha flera Anne Rice-böcker: Engelska pocket, eftersom jag fortfarande vill läsa på engelska för att lära mig, men Anne Rice är så ruskigt produktiv och nu vet jag inte vilken bok som tillhör vad, vilken serie.

Eller vilka av böckerna som jag redan har hemma. Jag vill minnas att jag har en bok om vampyren Pandora, och en om Armand(som jag slutade läsa efter en bögsexscen, men jag ska väl på den igen snart antar jag. Boken. Inte bögsexet, det kan Rice själv förklara bort med blodig passion och vampyrer och pedofili i antikens Grekland)men en bokinventering skulle vara på sin plats förmodar jag. Tillsammans med Ms böcker för vi har en del dubletter. Men med tillräckligt många bokhyllor kan man dölja även det.

Hursomhelst: Sedan ramlar jag på en bok med den här beskrivningen:
The third compulsive instalment of Atom’s hot new series set in a high school for vampires.

Eh…Sorry… What?

Vampyrer i all ära - Jag svalde Meyers solglittrande giftbitande vampyrer med hull och hår – men en high school för vampyrer? För att de ska lära sig bli vuxna vampyrer?! Vad hände med “för evigt stelnad i samma ålder” och “odödlig”?
Den första boken i serien verkar ju knappast mindre bedrövlig.

Allvarligt. Sänk priset på boken med ungefär 70 pix så köper jag hem den och läser bara för att det verkar så sjukt jävla dåligt. Eller föresten, kasta den efter mig…

*muttrar, suckar och sliter sitt hår*

Fast.. ibland funderar jag på att ägna mig åt vad jag kallar för “ful-litteratur”. Vita Serien i all ära men jag vill ägna mig åt ful-skräcken och ful-deckarna och ful-science fiction.
Det roar mig.

Mest av allt grundar det nog sig i den kollektiva längtan som ligger bakom, längtan efter skapande och författarskapet och elden i att faktiskt göra något åt sina drömmar, även om de är futtiga i andras ögon.

På tal om något helt annat läser jag just nu på Ängelns lek av Carlos Ruiz Zafon. Jag har läst kanske 100 sidor och är förälskad. Ikväll när jag kommer hem tänkte jag drunkna i den boken igen. Det är något med sättet han skriver som gör mig glödande avundsjuk, men Oh, som jag skulle vilja läsa hans ord på originalspråket!

Sådär, där har ni 455 ord om böcker.

BAH!

Min syster vet inte vem TOTORO är.
Hon har fyra barn.

Hon vet säkert inte vem Peter Parker är heller.
Eller vad Spindelmannen heter i verkligheten. *heh*
Ja, ni fattar……..*hehe*

När jag åker till Japan ska jag gå på Miyasakimuséet. Heter det va?
…Anywhooooo, jag ska köpa en kattbuss i gosedjur.
Och en Totoroväska.

ettårsdag

Insåg nyss att jag varit här på jobbet i ett år idag.

YAY ME!

Jag slår på stort och köper mig nog en risifrutti till lunch idag.
Med körsbär.

steg

Jag funderar på att köra en helt ny linje i mitt liv. Den där käcka linjen, den där “det är klart jag kommer klara av det, jag är värd det!” och annat positivt, sådär Mia Törnblomkäckt.

Chefen frågade igen om vilken dag här som är den sista. Han ska ta in nån ny från samma (rekryterings-)företag och jag tänkte “Stackas människa”, för jag vet hur förvirrande allt är här i början, och för ett ögonblick bet den där rädslan tag i mig men den släppte snabbt för jag tänker att någonting bättre kommer min väg, själens resa och allt det där ni vet. jag tänker att det egentligen är konstigt att jag inte är mer rädd, men jag vet inte, kanske håller jag det ifrån mig för att jag har någonstans att gå om det krisar åt helvete, en plats att ta avstamp ifrån

Det är tio minuter kvar tills jag slutar, och jag orkar inte öppna munnen för att säga något mer. Jag stänger av växelbordet i några minuter för att hinna andas; dagarna går snabbt här eftersom det hela tiden händer saker

det här är livet, mitt liv
jag tar nästa steg nu

buns of steel, del nio

Jag har fotobloggat igen. Det roar mig, jag borde gå in för det lite mer. Orkar jag krångla så att biderna istället hamnar på den här bloggen? Och hur gör jag det. Hm.
Om jag lägger den gamla bloggen som hemlig/osynlig för läsare, kan jag fortfarande lägga in bilder på den?

Vad jag borde göra istället är att(jobba?)boka resor till ‘the Island’ i sommar samt till bröllopet. Fast då vill ju SJ ha pengar på en gång. Nänänä, då måste jag vänta en vecka. Jag vågar inte ens tänka på vad det kommer att kosta. men jag måste väl. NI vet, alla de där klyschorna om att ta tjuren vid hornen och

Vi cyklade igår. Det kändes i benen och röven sen. Det tenderar ju att BLÅSA i Skåne. Att skriva det med stora bokstäver är nödvändigt, tro mig. Bor man i inåtlandet, som jag alltid gjort innan, så tror man att man vet vad motvind är.
Det är fel.
Vill du veta vad motvind så ska du cykla längs med kusten mellan Lomma och Malmö.
Jag peppade mig själv hela vägen genom att tänka “BUNS OF STEEL”. Japps.

Det funkade.

vill

Ärligt talat vet jag inte hur jag ska ha ork till att jobba(vilket jag måste eftersom jag inte är arvtagare till någon rik en eller har en gigantisk lottovinst att hämnta ut)och samtidigt känna att jag måste och vill skriva ner alla de här sakerna som pockar på, som vill ut genom fingrarna och ut på papper, karaktärer och böcker och…

Jag är aningens frustrerad över det, för jag vill verkligen skriva, men allt det andra kommer ivägen och jag måste sova mer än vad jag gör nu som det är ändå, och när ska jag hinna med allt det andra, det som jag VILL göra?

det är något snett med livet när man måste kämpa i åtta timmar om dagen för att kunna leva ut under kvällarna, och i bästa fall även under helgerna.

men ni har insett det för länge sen ni med, eller hur

länkfix

och datorn är sådär seg att man suckar och blir störd på att det bara inte kan vara enkelt att klicka och flytta länkar.

men, det ordnar sig nog i slutänden.

tragisk trygghet

… och sen tänker jag att det är lite tryggt ändå, att bara logga in på bloggen även om jag inte tänkt skriva någonting, även om det är en dag när jag skriver och raderar inlägg efter inlägg för att de bara är oviktiga.

och inte helt osökt leder det mig in på tanken att man kompenserar sitt liv på flera sätt, genom att använda internet som ett behov framför det hjälpmedel det nu är.

Bara tanken på att vara någonstans i några veckor utan att vara inne på nätet skapar ju en sån stor panik hos folk att man numera kan surfa från mobilen: ännu en gadget man inte kan vara utan; man måste vara nåbar hela tiden

För utan internet har du ingen kontakt med någon?
Om du inte loggar in på nätet på flera dagar; skulle någon sakna dig, tro att något var fel?
Utan nätet är du ingen alls.
Gamlingar dör ensamma i sina lägenheter för att ingen saknar dem

Är det vad som skrämmer en när man loggar in på sajter flera gånger om dagen: Är man rädd att verkligheten då skulle visa sig vara sådan, att man inte är mer än sin internetprofil,

trots allt man kämpat för att vara, göra och säga?

Att:

Allt oftare drabbas jag av hemlängtan till någonting som inte finns ännu. Jag vet att det kommer eftersom jag känner dess existens, och det är genom känslan jag litar på att det finns. Jag vet inte hur eller var, men jag vet att.

Och ibland är det att-känslan som är viktigast.
Jag vet att det kommer, därför existerar det.
Jag vet att jag vill ha det, och jag låter känslan växa: inte saknaden efter det, utan existensen av det.

Jeeeez…

Allvarligt talat; det här är inte bland det roligaste jag läst på länge, det är inte tillräckligt korkat för det, men det är fascinerande(jag tror det är rätt ord för det, ja)att folk ser Jesus överallt. Jesus i all ära, han verkar ju ha varit en rätt kul kille att hänga med när det begav sig, men är det inte dags att uppdatera sig nu? Varför inte komma fram till att det är ens mormor som skickar en meddelande från andra sidan, t ex? Det borde väl vara en lika snabb slutsats. While you´re at it.

Personligen skulle jag vilja se John Lennon i en bit morot.

mitt liv är fyllt av spänning och äventyr

Ibland önskar jag att det ska regna på vägen hem från jobbet bara för att jag ska kunna komma hem och torka med hjälp av varmt te, täcke och en bok som jag längtat efter att läsa.

Ibland vill man leva på någon slags yttersta gräns bara för att se om man klarar av det
men hellre, mycket hellre, vill jag vara trygg och varm och ljus i sinnet, långt ifrån allt vad galenskap och fara heter

men de spelar väl helt enkelt inte min musik, de där farorna…
Det farligaste jag varit med om hittills idag, var att läsa om vampyrer samtidigt som jag skalade ett ägg, och att cykla bakom “killen som inte kunde bestämma sig” på vägen till jobbet.

mitt liv är fyllt av spänning och äventyr, mitt liv är fyllt av spänning och äventyr, mitt liv är fyllt av…. *gäsp*.

den långa vägen hem

Så, efter många om och men insåg jag ju slutligen det här som jag faktiskt har pratat om i flera år: Jag måste bort från staden.
Samtidigt är jag väl medveten om att jag skapat mig en illusorisk idyll runt det hela och glömmer bort att jag inte kommer att kunna ta mig “ner på stan” för att shoppa något jag inte behöver när som helst, eller att det kan vara ett helt företag att köpa en liter mjölk om man glömt skriva upp det på listan, att det kräver mer planering. Jag glömmer att skogen är full av spindlar. Näe, jag förtränger att skogen är full av spindlar. Att Naturen är full av insekter. Att naturen är full av natur.

Men gör man inte det lite svårare för sig än vad det behöver vara? Jag får väl skaffa en snygg väska med hjul som man kan packa varor i. Jag får väl ha busskort och memorera busstiderna(vilket jag ändå tenderar att göra när jag använder dem)och anpassa mig för att det är en del av livet jag valt, en del av livet jag vill ha. Inte just strulet, men det andra, för att jag anar att det i slutänden kommer att vara värt det. Just för att jag måste bort från staden. Jag tänker mig att man i slutänden ändå kommer att må bra av det. Eftersom att det är tystare och luktar koskit och blommor istället för avgaser och sopor.

Och vad är det som är så bra med stan egentligen.

Välkommen, verkligheten

Jag läser inte tidningarna längre.

Människors beteende överraskar mig inte mer.

djurbebbe

Nyss raderade jag ett inlägg med en massa frågor, jag tänkte demolera svaren till nått roligt för det verkade som en bra idé då men så kom jobbet ivägen(bah!)och jag orkade inte fortsätta(för det är alltid inläggen som man inte får läsa som är de man undrar över, för tänk om, tänk OM det avslöjade någonting viktigt som man verkligen ville ha svar på!).

En av frågorna avhandlade favoritdjur. Jag skrev ”vovve” – oväntat- men inser nu efteråt(vilket i sig är skitsamma eftersom jag raderade inlägget där frågan fanns så jag måste ju egentligen inte skriva det här alls)att jag faktiskt HAR andra favoritdjur.

Jag gillar t ex igelkottar.
Jag älskar tvättbjörnar och hästar(fast de skrämmer livet ur mig)och fascineras av ormar och sen är grävlingar världsbäst, och vildsvin är coola för det är ju vilda grisar, och vargar såklart fast det är ju för att de är ur-vovvarnas ur-vovve, och fåglar i alla möjliga utgåvor och nästan alla kattdjur och järv och hasselmöss och kaninerna nere på gården, speciellt nu när de har kaninbarn som är en decimeter långa ungefär, och har pyttesmå öron och skuttar med små hopp bakom en större kanin.

Och ekorrar. Jag älskar ekorrar. Jag vill absolut bo någonstans där det finns massor med ekorrar.

jag kan inte stava till det på engelska men det uttalas gårdjöss

Nog för att jag är rätt partisk men jag är inte den enda som tycker min pojkvänsambo M är snygg.
För en stund sen kom han till mitt jobb och har klippt sig jättekort och O M G!GÅRDJÖÖÖÖÖÖS!

Ville bara säga det.

brännvidd

Min spegelbild flimrade och för ett ögonblick tänkte jag att det stod nån bakom mig, det skulle vara som på skräckfilmerna jag sett, med flimrande lysrör och spegelbilder som visar mer än vad man vill se
fast det är inte lika dramatiskt på en plats som min arbetsplats för strax därefter lyste det som det skulle och spegeln visade lydigt mig och den gula väggen bakom.

Egentligen är det rätt enkelt, tänkte jag som svar på tanken Varför kan jag inte bara må bra? och den blixtrande följdtanken Vem försöker jag att vara

Försök inte att passa in
Var dig själv.

Allt annat runtomkring är så ytligt, glättigt och livssorgset att eftertänksamma ord sjunker djupt in och håller sig där under ytan längre
blir det ankare som håller dig kvar på jorden

men vem jag försöker att vara: Den frågan brände lite mer än vad jag trodde den skulle göra. Det är ju en vanlig jävla fråga.
Allt det där man trodde om livet när man var yngre och tänkte “När jag blir XX år gammal, DÅ kommer allt att ha ordnat sig”.
Jag fyller 35 i höst. Jag vet inte vad jag hade tänkt mig skulle ordna sig. Barn, villa, vovve, kärlek, karriär? Jag antar det. Naivt av mig. Lite gulligt, men naivt. Igår började jag nästan gråta, skrattgråt blandat med allvar, över att jag fyller femtio om femton år, och att det var femton år sen jag var tjugo.
Vem försöker jag att vara i förhållande till det.

Och vem försöker jag att vara? Någon annan, eller mig?

något att värma sig vid

Vill ha den här och den här termosen

Men mest av allt vill jag nog ha den här

Vissa saker är ju så Jag att jag blir lite förvånad över att jag inte redan äger dem.
Ibland vill man ha de vackra sakerna att värma sig vid, även om det bara är en termos

middag från nummerplåt

jag måste kanske tillägga att jag är hemma och är sjuk och har slöat framför TVn hela dagen tills det blev tråkigt och jag mår sämre och sämre hela tiden. Chefen smsade om att jag verkligen behövs på jobbet men det blir jag inte friskare av. sorry boss men jag kan inte komma för det

det är nog i alla fall inte svinflunsan, även om jag skämtade om det när halsen började värka. och nu är det värre. Jag blundar och lyssnar på teve(eller blinkar frenetiskt för att se, som jag gjorde genom hela Greys för några timmar sen)

jag minns inte varför jag förr brukade tycka det var lite skönt att vara sjuk. Nu blir jag bara uttråkad av det. Jag målade en mugg tidigare -sådär som jag gjorde nätterna igenom när jag var arbetslös och kände lite av den där tidigare lusten att göra något kreativt. Inte så illa pinkat. Kanske målar jag mer på den imorgon.

Sen slutade alvedonen att verka och jag satte mig i sängen med datorn och väntar på bättre TV.
Jag läser fortfarande på Duma Key, den är faktiskt riktigt bra, trots att jag inte kommit till slutet. Slutet på en bok avgör ofta vad jag ska tycka. Det måste vara snyggt, annars faller hela boken. Som att serveras fin dyr mat och sen upptäcka att man ätit den från en skitig nummerplåt från en taxi(långtsökt, men du fattar).
Jag hade nog t ex gillar Caprihina med döden(eller vad den heter, av hon, vad hon nu heter) om inte slutet varit så banalt och väntat. Man vill ana slutet men känna sig nöjd över att att man ändå inte visste. Man vill ha ett Aha! och alltid alltid undra och längta efter mer.

en bra bok är en bok som man tänker på länge efteråt. En som fastnat fastän man inte anade det under läsningen. En som man kan tänka tillbaka på med lite rynkad panna.

jag önskar jag kunde brinna för att förklara det för dig
jag vill brinna för någonting. verkligen brinna. Jag tänker på det hela tiden jag vill brinna för något, passionerat, uppslukande frenetiskt

men inatt är det bara feber

till en vän på uppvaket

Det måste inte börja med någonting. Du vet det va? Det måste inte börja med nåognting eftersom det lika gärna kan betyda ingenting.
En dag är det bara så. Det har passerat. Det är över.
Inga kugghjul som hakade i varandra som en del av skeendet, inga upprörda ord som flög genom luften för att landa som ståliga taggar i öppet kött

ingenting av det. Det måste inte betyda någonting, inga skrikande symboler, inga avslut med nickande insikt bland vita stammar, ingen långsam utandning, ingen
födelse-liv-död-födelsecykel. En dag bara är det där. Annorlunda. Inte som tidigare. Du andas vaksamt

och sen allt lugnare
inte heller det betyder någonting
sammanbandet alltinget sorglösheten ingentinget
men för dig är det allt, allt
precis som det ska vara

Liberator

Grymt bra spelning. Igen.

Och ja, jag är väl något av ett nytt fan. The non sajko version; ingen fansajt, inga konstiga samtal om nätterna, inget trånande under grabbarnas fönster.
Men jag kommer gå på spelningarna de gör i stan. Som jag sa.

Jag känner mig duktig när jag köper Aluma

fast killen jag köper av ser inte alls Hemlös ut men han har ett blått försäljarkort så jag litar på det

Jag har inte hunnit skriva på hela veckan
men jag vill, oh, vad jag vill skriva.
Det ska handla om allt möjligt då.

Den här influensan som jag tycker verkar blåsas upp nått ofantligt, men jag kan inte se motivet bakom, är det läkemedelsindustrin som gått ihop med kyrkan och media för att skapa panik? Man undrar ju. Media är ju knappast en tillförlitlig källa numera. I Sverige tycks ju moderaterna äga all media med tanke på att INGEN jag känner har blivit mer moderat den senaste tiden, trots att “medias undersökningar visar på att socialdemokraternas siffror sjunker och Moderaterna stiger”.
Snarare tvärtom. Fler verkar gå från blått till att bli lite mer lila till att bli röda.

Det märker man inte av i media. Såklart.
Sossarna har väl inte lika mycket pengar.

Sommaren som bokstavligen exploderade i ansiktet på folk: Valkommen pollenallergin, Nu längtar alla allergiker till september. Vägen till jobbet blev plötsligt grön, man kan verkligen se skillnaden mellan morgonen och eftermiddagen när jag går till och från jobbet. Lite fler blad, lite mer gräs, luften är lite varmare.
Jag klagar inte(mer än på allt jävla pollen), jag tycker det är skönt. Men med sommaren kommer ju allt annat: Ångest över vad FAAAN jag ska ha på mig när jag inte kan ha linne till jobbet och söta små blusar med puffärm och blommor helt enkelt INTE är min grej. Och skor, jag måste ha nya skor

Och pengar; jag ska på två längre resor snart, ett bröllop och till sommarjobbet, och så fyller folk år och C kommer till Malmö och vi ska agera berusade mormödrar bland alla 20plussare(festa bland dem vi skojar om som fjortisar när vi själva sitter med en svidande 35årsångest…). Typiskt att jag skulle träffa henne dagen innan hon flyttar hem till down under igen, men nu ska hon hälsa på här. Yay!

Och mitt i allt det där ska jag köra lite anti-fetto-kur igen a femhundra pix i veckan. Jag är en smula besviken på min skatteåterbäring för jag fick 3tusen mer förra året. Gaaaah. Nåja.
Mitt rekryteringsföretag kanske vill ge mig lite semesterersättning eller nått i år igen. Det skulle inte vara några fel alls. Men jag vågar inte hoppas på det. eller, jo, det gör jag ju. Man ska inte ge upp hoppet, säger jag käckt och gör såna där käcka rörelser med armarna medan jag visar tummen upp.

Jag har mängder av böcker att läsa hemma, och alldeles för lite tid.
Jag började läsa Duma key på engelska och känner mig duktig igen fast inte sådär flick-duktig utan bara “guuuu va braaaa att jag övar på min engelska”-duktig.

och vips så har även den här arbetsdagen passerat och jag får gå hem om en stund. Jag har gjort en lista över alla noveller jag kluddar runt på nu. Det var några fler oavslutade än vad mitt samvete kan bära.

Lenas lek

det åskade igår kväll och det bekymrar mig att jag inte dansar av lycka över det

som om jag ramlat av på grusvägen hit
glömt kvar mig själv mellan andra väggar och nu när fåglar kvittrar och åska mullrar så försöker själva universum väcka mig till liv igen

roande att det fungerade bättre med en fet svart spindel på väggen i tvättstugan då
men åskan, jag tänkte inte ens på att det var åska först
och sen kände jag
Det kommer fler dagar med åska
det kommer
och sommar och de där väggarna jag pratade om, väggar
mina saknade gula väggar där jag glömde mig, ramlade av

och den där svarta spindeln fick mig bara att rysa, inte vakna

jag drömmer att jag skriver och när hon skriver att hon drömmer att hon tappar allt hår ler jag åt att jag fortfarande vill raka av mig allt som om det var en lek, Lenas lek, men jag kan ha stunder av våghalsighet och mod men där tror jag inte att jag kommer att vandra

M ler när han ser mig sitta med temuggen och datorn, och hjärtat hoppar över några slag igen, som om det vore någon annanstans under några sekunder

Föresten

Jag har en ny jacka.

Jag är så jävla snygg i den.