v a n d r a r v i l d

Your Whole Being Is Beautiful

så mycket bra

Bästaste Maria påminner om Bra-Tack-Hjälp igen.
Bra med dagen, tack för…och hjälp mig med…

Och idag, solig tisdag i Malmö, så var det många saker som var bra. Att vi stannade och gungande på vägen hem från läkarbesöket, och Juno lutade sig tillbaka i gungan och skrattade, skrattade högt där i solen.
Att M började jobba.
Att jag fick saker gjorda som jag sneglat på ett tag.
Att det var kör och vi sjöng en ny sång som gick väääldigt högt men som jag kan fixa med min låtsas-vara-operasångerska-röst, och bra att jag efteråt föreslog en sång vi kan sjunga nästa gång vi ses och det gillades.

Och bra att Juno är så rolig att hon kommer med sina skor, tar mig i handen och går mot dörren för att visa att hon vill gå ut.
Så vi tog en promenad och tittade på blommor, himmelen, hundar och träd. Sedan har hon börjat låtsasramla för att man ska lyfta henne och killa henne. När hon blev trött så bar jag hem henne och vi åt macka och drack mjölk.
Bra även att jag sopade på balkongen och bakade bröd.

Bra att de på kören börjat prata lite mer med mig nu. De flesta har varit med från början och känner varandra bra så det blir lite svårt att bara klampa in och säga Vicket väääääder vi har fått. Eller något annat ickefyndigt. Och jag är bara sååå imponerad av en killes basstämma och en av de blonda tjejernas fantastiska röst. Note to self; stå aldrig bredvid henne…

Oh, och tack för att min ingefära växer! Jag vet inte vad man ska göra sedan, det är ju roten jag är ute efter men det är bara så jävla roligt när saker växer efter att man tryckt ner dem i mörk jord, och de liksom beslutar sig för att visa människovarelsen lite jävlaranamma och växa upp mot ljuset igen bara för att de kan.
Jag önskar människor var mer så jävlaranammiga. Vara en nagel i ögat på varenda jävel som någon gång behandlat dem som skit bara för att det är SISU.

Sisu är ett bra ord. Tack Finland.

Nå, resten av bra-tack-hjälp får jag nog ta för mig själv strax, för jag vill gå och sova nu.

60 kr

Jag tigger pengar av pappa för att jag,när jag pratar med f-kassan, inte har så många dagar kvar som deras anställda intygade på heder och samvete, trots att jag bad honom dubbelkolla och kolla igen.

Istället tog de dagarna slut för en månad sedan, en månad där jag inte får pengar alls eftersom jag skulle skrivit in mig på arbetsförmedlingen.

Allt hon säger när jag ringer F-kassan är ”Oj, så tokigt det kan bli. Han måste ha sett fel. Då förstår jag att du ringde för att fråga. ”

Inget mer.

Röv.

Och jag pendlar mellan den här enorma tröttheten som kommer av samhällets blotta närvaro och en mindre känsla av panik som inte vågar sig fram riktigt men bara för att jag är så trött. Jag vill inte ha det så här mer. Jag vill inte leva som en liten lort när det sprakar världar i alla universums färger inom mig. Jag kan inte leva så här tystad längre; jag behöver skrika

över världens hav och bergstoppar, in i varje mörk skugga och gömd vrå.

Pappa tycker, vilket är sant och något jag ska göra, att jag ska skaffa mig ett jobb. Eller gå till socialen.

Jag har redan kollat med socialen. De tycker vi ska sälja lägenheten. Logiken i att byta en avgift på 3tusen kronor för en hyra på runt 7-8tusen: Ofattbart. Dessutom ligger existensminimum på 8300kr för två vuxna och ett barn.

Ofattbart.

Men skönt när någon på en myndighet ber om ursäkt för hur det är. För den här regeringen och vad de gör mot människor.

Samtidigt, i en annan del av huvudet, så kan jag förstå att det finns människor som tycker att man är sin egen lyckas smed, att man ska lyckas genom att sätta sig själv i första rummet och
och vara den stridshingst som Sverige behöver. Som någon idiot(Det var Reinfeldt)sa om sig själv.
”Så länge jag har det bra och kan känna mig trygg så struntar jag i andra”
Jag kan förstå den tanken. Jag undrar bara hur länge den räcker att leva på.

Jag äger 60kr. Med de pengarna ska jag betala en telefonräkning, gå till läkaren två gånger(beror på hur snart jag får nytt högkostnadskort igen), handla mat och hålla hoppet på topp plus ladda busskortet med minst 200kr.
Det hade varit lätt att drabbas av panik nu. Sålt sin själ till en telecomfirma eller praktikplats.
Istället blir jag förbannad. Det är min eld, den jag värmer mig på. Den är röd och gnistrar.

Tankeslinga

Det kanske inte är superrent på golvet i tvättstugan nu men det är renare än innan. Och jag borde bli bäst på att ta bort fläckar från kläder. När tröjor blir sådär insvettade kan man ha bikarbonat eller galltvål läste jag men jag har aldrig sett galltvål på affären.

Tjejen på Lush sa att hennes pappa aldrig använde deo utan pudrade på bikarbonat istället. Ska testa det. Är överkänslig mot den där Absolut Torr och det retar mig. Jag vågar aldrig ha grått på mig bland folk.

Nu lät det sådär i den andra tvättstugan igen. Som om nån lyfter tvättkorgen och släpper ner den. Det var ingen där förra gången så jag tänker inte kolla igen.

Och hur kul är det att vara spöke i en tvättstuga i en brf i Malmö egentligen??? Jag hade hellre spökat i en matbutik, kastat bröd på snattare, slagit godis ur händerna på tjockisar, snott några kronor ur fickan på alla som beter sig otrevligt.

Jag har en känsla av ett jobb, att jag har något på gång. Skriver in mig på arbetsförmedlingen i mitten av mars och så ska jag öva upp självförtroendet.

Man kan nog få det om man headbangar.

Så när jag berättade för mamma om min ”diagnos” så skyller hon ifrån sig.
”Den måste du fått på äldre dagar. Det är inget vi märkt av när du växte upp!”

Och sedan, inte ett ord till om det. När M nämner det under julen så reser hon sig bara och går iväg utan ett ord. Skygglappar på, bortförklaringar och låtsas som om inget hänt. Att jag antagligen gjort det mot mig själv genom att knarka eller lyssnat på för hög musik.
Jag gissar att de sökt information på nätet istället för att bara fråga mig.

Jag förtjänar bättre föräldrar. Mer kärlek och gensvar. Under de två veckor vi var där sa de inte en enda snäll sak till oss. Allt vi gjorde var fel eller konstigt

och så undrar jag varför jag hamnar i djup sorgsenhet som är svår att ta sig ur… Vad är det för människor som behandlar sin dotter såhär. Vad har jag gjort dem för att mötas av detta karga tysta.

någon undrade varför jag gillar att läsa.
Det är orden också, men mest är det att där, dit jag reser mellan sidorna, där finns kärlek, drömmar och hopp. Där samlas vänner och familj och pratar med varandra.
Det gör inte vi. Pratar.

Jag tror inte de vet hur man gör. Hur man möter de som vägrar passa in i det fyrkantiga hur mycket man än försöker trycka ner och lägga locket på.

Jag ger upp med att försöka ändra eller utmana. Jag slutar nu, jag orkar inte mer. Jag förklarar varför och hur jag känner, och lämnar det där bakom mig. Åker jag upp är det för att träffa de andra. Inte mina föräldrar.

Nu är det dags.

Efter att Mattias blivit hotad och mordhotad(!!)av ett gäng som undrade vad det var han fotade på vår promenad idag så känner vi att vi definitivt är klara med Malmö.

Nog nu.

Jag ska strax ställa mig i kö till lägenheter i flera olika mindre städer och så får vi se var vi hamnar.

Och så bojkottar vi Cloetta…

Cloetta använder onödig smutsig palmolja.

Via Greenpeace kommer ett ironiskt falskt mail som inte är från Cloetta men tyvärr lika gärna kunde vara det.

Hej Greenpeace-supporter!

Du kanske har hört rykten om vår choklad och regnskogsskövling de senaste dagarna. Greenpeace säger att vår choklad inte är god nog, eftersom den innehåller så kallad smutsig palmolja. Vi säger – bestäm själv vad du tycker! Här kan du testa om dina värderingar går hand i hand med vårt godis. Välj din favorit och ta ställning till några enkla påståenden för att lära dig mer om innehållet i våra produkter.

Det är sant att vi använder palmolja i vår produktion, men det är ingenting som på något sätt påverkar smaken på chokladen. Palmolja har länge varit en viktig ingrediens i våra produkter och visst har du alltid gillat klassiker som Kexchoklad, Bridgeblandning och Polly?

Palmoljan som vi använder kommer från regnskogs- och torv-/myrmark. Att det nu finns mindre än 400 Sumatratigrar kvar i vilt tillstånd på grund av palmoljeplantagerna, det är inget som vi känner ansvar för.

Vår ambition är att vara Sveriges mest beundrade godisföretag. Det tror vi att vi kan uppnå genom att fortsätta tillverka vår klassiska choklad på samma sätt som vi alltid har gjort. Indonesien ligger trots allt på andra sidan jorden och tigrar kan du se på Kolmården.

Tycker du som vi eller håller du med Greenpeace? Gör det rätta – testa och ta ställning här!

Med vänliga hälsningar från

Cloetta

PS. Vi vill gärna att så många som möjligt ska få lära känna vår choklad, så be dina vänner att också göra testet.

Jag är i ZONEN.

Den där pyssla-pilla-fixa-zonen. Den kom av sig lite när Juno somnade och jag rusade in i duschen. Men jag har saker att sortera. inte för att det är roligt, men för att det är nödvändigt. Jag har köpt lådor med små fack i, sådana där att ha spikar och skruvar i. En gigantisk, och två små. Så nu sorterar jag säkerhetsnålar och spik och gem och små saker som jag inte vet var de ska vara men de är antagligen viktiga för någonting eftersom jag hittade dem här.
I en påse hittade jag en plastplupp som jag känner igen som en grej till min torkställning. Den som jag hade innan jag flyttade till Malmö för snart åtta år sedan. Den som mamma använder i sin källare nu.

Ja, ni vet. Det är då man suckande inser att det är läge att rensa upp saker.

jag frågade min terapeutpsykolog(jag vet inte vad hon är)om det där men hon sa att det nog har med åldern och föräldraskap att göra, vikten av att ha mer koll nu när man inte kan lalla runt som en tonåring längre utan måste boka tvättid i förväg och dammsuga upp smulor och hålla reda på små små strumpor och legobitar och.

Jag har t o m sorterat mina trosor och inser att det är läge att köpa nytt när högen med mens/tvätt-trosor är större än snyggtrosorna. Ska ta itu med strumporna med. Och sedan hallen. Har jag tur kommer M hem och är aspeppad(yeah, right)på att gå upp och måla garderobsdörren så att jag kan hänga tillbaka den och fortsätta med livet

Maria påpekar ideligen att det är att rensa upp med det förflutna, att kasta saker och rensa, sortera och lämna bort. Att visa att man gått vidare. Hon har en poäng med det. Jag har slängt mina smal-kläder. Av bilderna att döma, de som M tog på mig igår, är jag rätt snygg ändå. Såhär lagom tjock och rund.
Här går jag runt och duger.

Min blogg har ju varit minst sagt SKITTRÅKIG

Men så har jag varit hemma med Juno i över ett år, och innan det var jag arbetslös.
Jag har glömt hur man pratar med folk. Jag hinner läsa en bok då och då* men annars är det mest läkarbesök(Jag har inte sagt anledningen,nej. Ingen av oss är livsfarligt sjuka. En av oss är lite nere och förvirrad, och det är jag. Igelkotts-Lena)och stressa av och komma ihåg att passa tider och göra saker hemma.

Jag kommer igen. Här nere kan jag ju inte stanna. Det börjar bli ganska långtråkigt trots att det alltid är roligt med Juno.

*Nu senast läste jag ”Blomsterspråket” av Vanessa Diffenbaugh på en dag och sneglar på Kate Mortons ”En välbevarad hemlighet” som nästa bok. Jag sparar lite på tre Murakami-böcker och två Zafon. Drömmer om en hängmatta i skuggan av en palm på en strand. M och Juno badar och jag läser och läser och sover och läser och dricker drinkar.

Det var säkert av vänlighet, men jag undrar ändå

Idag underhöll Juno vänthallen på Försäkringskassan/Skatteverket på Kattsundsgatan i ungefär en timme medan jag väntade på min tur. När en anställd kom fram till mig och sa att hon kunde hjälpa mig tidigare ”Eftersom du har barn” så tänkte jag aldrig ”Åh, vad snällt!” även om det ju var det, utan jag tänkte ”Oj, undrar om de har stört sig på att vi gått runt runt här i hallen i en timme medan Juno pratat och charmat folk”(För ler de mot henne och sedan mot mig så tar jag det som att de blivit charmade. De som inte gillar barn brukar se skitsura ut och snäsa åt en).

Men nu fick jag hjälp tidigare och kunde gå därifrån undrandes om det var vårt uppförande som var anledningen till hjälpen eller om de alltid gör så. Trodde de jag spionerade på någon?
Inte kan jag fråga heller.

Är det överhuvudtaget rätt att ifrågasätta vänlighet?

Jag vann!!!!!! :)

Jag vann en tävling! Jag som aldrig vinner annars!
Snart, i slutet av veckan gissar jag, står det en sprillans ny hushållsmaskin på bänken här hemma!

Mer säger jag inte.
Men min formulering och motivering var tydligen roligast av de tvåhundra som tävlade.

Till saken hör att jag önskat mig den här produkt lääääänge.

Så ikväll somnar jag väldigt glad och förväntansfull.

(Imorgon ska jag tävla i allt jag hittar där man vinner kök, badrum och bilar. Och väskor. Jag behöver en ny vuxenväska, en som säger ”Ansvarsfull öm moder med stil och humor”.
Inte ”Tonårig tantkvinna”. Nå, jag är inte där ännu kanske. Men ändå!)

Där kan man sjunga så det ekar, men veta att maskinerna döljer min röst

Det är mycket i huvudet idag, tankar som virvlar runt. En del av dem stannar kvar, som om de bär taggar, och andra virvlar vidare, obekymrade om min längtan om att hålla dem kvar tills jag kunnat betrakta dem lite, kanske skriva ner dem ifall deras fantasi är någonting att spara.

Jag stiger upp medan det ännu är mörkt. De andra sover, så jag tänder inte lamporna som jag brukar. Det lyser i köket och kaffebryggaren står och knäpper lite. Han måste ha laddat den innan han lade sig, kommit ihåg att ställa in timern.
Det är en av de bästa sakerna med mornarna; den där stunden när vi sitter tillsammans och sippar kaffe och ser på hur Juno leker med någonting. Oftast vill hon sitta i fönstret och titta på ”ilar!” på vägen nedanför. Ibland vill hon bara sitta i knät och bli pussad på, bara vara nära. Ibland vaknar hon inte innan oss(det händer inte ofta)och så betraktar vi henne och pratar tyst.

Jag tycker om att vara ensam i tvättstugan. Då kan jag gå runt och sjunga, använda den andra stugans tvättmaskiner om jag behöver, väsnas eller bara sitta och tänka medan maskinerna ska tvinga ut det sista av vattnet eller torktumlaren ska värma resten av mina handdukar.
Jag vet inte varför jag tycker om det så mycket. Vad det symboliserar. Rening är för uppenbart. Egentid kanske? Bara varandet?

I ett av husen jag bodde i var man tvungen att gå till andra sidan bostadsområdet med sin tvätt, och sedan sitta där för att ingen skulle sno den ur maskinerna(jag bodde inte där vidare länge). I ett annat lyste solen alltid in och alla maskiner var solgula redan innan, och torklinorna i torkrummet hängde så högt upp att jag fick ha med mig en pall för att nå upp. Jag muttrade alltid surt då, inte för att de satt linorna så högt utan för att jag var för kort i en längre värld.

I en annan var man tvungen att mata in femkronor för att maskinerna skulle starta, och så skulle man samsas med grannen om tvättlinorna. Det är vad jag minns. Och att någon hade glömt en tröja med ko-tryck kvar. Det är helt oväsentligt och gör inga avtryck i mitt liv annars, och jag vet inte varför det dröjer sig kvar. Det var i mitten av nittiotalet när det var lite poppis att ha kossor på kläderna, och jag minns att det hängde en tröja kvar där nere länge länge.

Och nu, i den här, så luktar det damm och avlopp när man tvättat några maskiner. jag ställer upp dörren och det är alltid någon granne som kommer in och bokar en tid som stänger dörren efter sig
som om jag råkat glömma den öppen.
Där spökar det. Jag bytte kvällstiden mot morgontiden på grund av det, för att morgonen bär mer kärlek och lätthet än de sena timmarna.

Jag drömmer om enkelhet och renhet. En egen tvättstuga. Med vårt egna damm och ludd i torktumlaren och mina egna hårtussar som sitter likt spindeltrassel på kläderna(jag blir alltid lika vaksam när jag ser dem).

Inte för att jag blir lyckligare av den, inte för att jag längtar bort.
Men för att jag vill ha en plats i mitt hem där saker har en viss ordning.

The Beautiful don’t ask for attention

De där filmerna som ska tala till livslusten

när de sätter mjuka krokar i en och drar en med in i längtan

Åh.

De stunderna man andas in denna längtan hela vägen in

Dockskåpet har anlänt!

Mattias hann knappt sätta ner dockskåpet på golvet innan Juno var där och började leka. Vi har inga möbler ännu, och inga dockor men jag tror inte det spelar Juno någon roll just nu. Hon ställer in allt möjligt där; bilar och klossar, en liten gubbe och lego-elefanten.

Jag ska bygga nån möbel snart. Funderar på en kamin av en toarulle, och jeanstyg som matta, för det är lätt att fransa, och jag har små tavelramar som jag ska sätta speglar i.

Priserna på nya dockskåpsmöbler är helt sjuka! Mattias håller utkik på någon sida han är med i, med begagnade barnkläder och leksaker och jag kollar på vad man kan bygga med hemma; toarullar, youghurtförpackningens plastkork, tändsticksaskar och små ljuslyktor.

Nå. Det ordnar sig på något sätt.

Lönefredag lönehelg men ingen granne har fest?!

Det är så tyst i huset att jag nästan blir misstänksam.

Hursomhelst så var vi på Hornbach idag för att köpa rätt storlek på fläktröret. Men det visade sig att vi hade rätt storlek hemma redan. Så imorgon ska det sista fixas med fläkten, filter och rör och då äntligen ha en köksfläkt igen!

Så istället köpte vi 50 liter blomjord. Och lister till hallen. Och en ram till några kort M gillar. Jag ville köpa mattor men vi ska se om vi hittar en stor matta på något annat ställe innan vi ev köper två mindre.

OCH JAG HAR KOMMIT PÅ EN SMART GREJ!
Den här hjärnan alltså, ibland är jag så stolt: I hörnet av vardagsrummet har vi(väldigt ofrivilligt!)en plåtlåda som döljer två feta rör. Just nu är det Junos lekplats, för kylskåpsmagneterna fastnar där och det är roligt. Tycker Juno. Jag är den som kryper in under soffan för att hämta dem när de fallit ner…
Jag kom på den utmärkta idén att istället för att tapetsera den så köper vi ett fint tyg och sätter fast med superstarka magneter. Och syr kuddar till soffan i samma tyg eller i samma färgskala.

Och när vi flyttar så…så är det inte vårt problem längre…

Vi kom på hur vi ska göra med väggarna versus tavlorna. Veligheten har fått oss att tveka för mycket så för närvarande har vi knappt något på väggarna i vardagsrummet.
Men på vinden har vi ramar. Udda snygga ramar från loppis. Trasiga ramar med hela glas. Fula ramar som blir snygga så snart jag målat dem. Stora ramar och små. Bilderna som ska sättas i dem ligger lite överallt i en slags oorganiserad ordning. Jag känner en lust att fixa med det där nu, i helgen. Bestämma vad som ska sitta var, påminna oss själva om att sluta spika runt kl åtta.

Ibland är vi så kreativa att vi inte hinner med. Vi har ett filmprojekt på gång med, och så har vi Juno son lärt sig att gå och gillar att pilla på allt farligt. Elurtag tycks vara en favorit.

Nu, sova.

Någonting märkligt hände mig idag.

Jag var på CERVERAS utförsäljning(på gågatan) och jag hittade ingenting jag ville ha.

Så jag gick därifrån utan att köpa någonting.

Sedan var jag på en bokhandel.
Och gick därifrån utan att köpa någonting!

Det hela är så förvånande att jag nog måste lägga mig i soffan en stund, spela lite wordfeud och zappa på TVn.

Den bästa osten är ju som alla vet…

Jag har just(nåja, under de senaste åtta åren)börjat tycka om ost med…smak. Jag brukade köpa hushållsost. Numera köper jag typ vad som helst utom gouda.

Men jag hade kunnat äta Brie oftare. Och rökt ost! Helst den där som är god men man måste skölja ner för den är lite torr. Den med brunt vax runt, som kostar en del.

Okej. Den rökta osten vinner!

Just ja, listan!!! Bild från mitt sovrum!!!

20140122-172307.jpg

Jag har tvättat idag så det är allt ni får se, för sängen är obäddad och det står tvätt i påsar på golvet och över Junos säng hänger en filt på tork.

Lampan är från när Ms mamma hade affär. Den kallas, inte förvånande, för Tuttlampan. Spegeln fick jag i present. Barbapapa a k a Barbis är Junos nattlampa. Och så en halv procent av min boksamling(resten är nerpackat på vinden och källaren. *storgråter*)i den ordning jag orkar ställa dem i efter att Juno varit där och dragit ner dem på golvet.

Monetas para money

Efter att ha varit fattiga ett tag och legat efter med en jävla massa räkningar, frågat vänner, familj och bank om lån(men nekats. Någon låtsades inte om vår vädjan utan pratade svävande om annat. Som om vi inte sjunkit lågt nog. Någon annan sa nej och skröt sedan på FB om resan de just bokat. Det är klart att de bestämmer själva, men eftertanken! Taktfullheten!!) tjatat på a-kassan och ätit en väldans massa bönor och linser så fick M nu äntligen sina a-kassepengar. Fast ungefär 25tusen för lite. Och strax innan det tar jag upp en bunt fönsterkuvert med posten med påminnelser och inkassokrav, så jag satte mig och skrev in allt på internetbanken och hoppas det har dragits samma dag som pengarna ska komma in.

Jag är så jävla trött på det här nu. Att inte veta om och när pengarna kommer, hur mycket vi får.

Jag har åtminstone sökt nedsättning på CSN. Det borde jag gjort för länge sedan. På kvinnan man pratade med där lät det som om att det var en självklarhet att jag skulle skjuta upp allt tills jag fått jobb, ”man ska ju ha råd att leva med!”
Det är så enkelt att känna kärlek då, till de förstående hjärtfulla. Så tragiskt att man väntar sig surt, för det är det man möter mest.

Men nu känner jag en försiktig hoppfullhet, men en med oro i grunden. Han ska väl få mer pengar? Och jag borde få lite till den här månaden. Det verkar som om F-kassan har en brytdag den 20-e men jag orkar inte vänta i telefonköer bara för att fråga.

Men IDAG är jag glad. Idag har jag gjort vad jag kan! Idag har jag gjort mitt bästa. Och för att fira oss själva så ska vi bjuda Maria på middag och köpa vin och efterrätt, och smågodis bara för att vi varit så sugna på smågodis. Att kunna gå ner och plocka ihop en påse med vad man gillar. Bara för att.

Det är så känsligt, det där med pengar. Så personligt och för vissa skuldbelagt.
Det är bara de som en massa har som pratar om det. Visar att de har ett värde genom sina saker.
Jag hade nog gjort detsamma. Fast i smyg. Hus, pool men Z skulle få komma och bo hos oss, och ett gästhus till dem man inte vill ha tätt inpå hela tiden(mamma vaknar t ex kl fem och somnar vid tio och lägger sig dessutom i alldeles för mycket = gästhus. Åsa vill nog vara i fred om hon hälsar på…)

Och ändå finns det där. Realismen som gör många förbannade:
Fallskärmsavtal på miljoner när pengarna borde gått till skolan eller sjukvården. Summor som hålls hemliga för folket men ändå kallar de Sverige en demokrati…

Jag tänker på ett nytt parti, Robin Hood-likt, med förmögenhetsskatt och fokus på att lindra oron hos folket. De där som är rädda att det inte finns tillräckligt till alla, som måste skylla på någonting men inte skyller på regeringen utan vänder rädsla till hat mot de hjälplösa. Invandrare, för det mesta. ”Det är deras fel”, tänker Rädslan.”Deras fel som kommer hit och tar våra pengar. Men jag ska nog rösta på de blå, för de kallar sig Det nya arbetarpartiet så de borde ju veta vad vanligt folk tänker och vill ha.”

Tänk om de kunde göra det. Tänk om alla kunde inse att vi hör till jorden, att allting hänger ihop, att vi är i det här tillsammans, och att vi tillsammans är så starka att vi kan ändra världen på bara en vecka.

Min mus är kinkig

Den fungerar bara om jag har den på bröstet, och så rusar muspekaren iväg hela tiden.

Så snaaaart pengarna kommer så köper jag en ny. Avskyr pekplattan. Ska kolla nu om man kan stänga av den och slippa det där att råka lägga ner handflatan på den och förstöra något.

måndag 20 januari

Allt som oftast så vill Juno såklart sitta på datorn. När jag satt mig för att skriva. PÅ laptopen.
Alternativt vill hon leka med min usb-lampa. Det få hon göra för den är kass och lyser upp fyra bokstäver, om jag har tur, och jag funderar på om det är läge att köpa en ny.

Och så Juno, som vill vara där vi är. Göra det vi gör. Hålla i samma saker, äta samma, dricka ur samma mugg, läsa samma bok. Mitt exemplar av, nu har jag glömt vad boken heter, är tejpad och massakrerad av en mycket liten Juno. Tuggmärkt. Smakar utmärkt tydligen.

I köket lagar M risotto och härmar Poetry slam sådär störigt att jag vrålar NEEEEEEJ, jag hatar Poetry slam, alla låter likadant, pretentiösa jävla folkhögskolekommunister.

Nå, jag var där jag med. Vänsterhippie Skulle skriva mig till en nagel i universums öga och TA ÖVER litteraturen. Skrivarlinjens bästa årgång!

Från vår klass är det bara Svempa som faktiskt skriver. Jag har fortfarande inte läst ut hans senaste ”Porslinsfasaderna”, men jag köpte den inbunden av solidaritet och vänlighet efter att han skrev på FB att han bara får X antal kronor per såld bok.

Och han är ju inte usel på att skriva. Vi avskydde honom första delen av terminen. Bondpojken med sin väldigt speciella humor som vi inte kunde fatta det roliga i. Någon skrev en kort novell om hur vi råkade välta honom från en balkong under en klassfest men det var inget som lästes upp i klassen, tackgodegud.
Men så ett tag innan jul så föll hans sätt liksom på plats. Jag köpte tandkräm utan flour av misstag och sa besviket att jag alltid kunde ge bort den. Till någon som inte bryr sig.
Då skrattade han.
Och någon gång skrev han om bröstvårtor som pekade åt öst och väst, och det minns jag mest för att vi skämtade om det länge, om bröstvårtorna vred sig när kvinnan vände sig.

Jamen

Kan det sluta BLÅSA någon gång?!!?!

Vardag.

Galet trött och klockan är inte ens nio. Jag fick mig till att baka bröd men det var något av ett experiment och jag ska se om det går att äta strax(nej, det gick inte).
Imorgon ska jag upp hyfsat tidigt.
Det finns vardagsmagi i morgnar; staden som vaknar, doften av kaffe hemma och kaffemuggarna som främlingar bär på medan de väntar på bussen, kylan och lamporna.
Halsdukar virade med omsorg och mössor med regndroppar på.
Bussen luktar regn och jord blandat med tonårsparfym och man hör de där samtalen mellan vänner som inte pratat på timmar men ändå har mycket att säga.
Strax är jag där.

En grej som gör mig vansinnig i vardagen.

Teknik som inte fungerar som en tjänare till människan. Som är på ett visst sätt för att tilltala snarare än att vara funktionell. Jag blir galen på onödiga prylar. Mest datorer. Som på sidolisten på laptopen som dyker upp så snart jag drar musen aningens åt höger. Det där att allt redan bestämts åt mig blir jag upprorisk av. Jag vill kunna VÄLJA om jag vill se listen eller klicka för att den ska komma fram. Jag vill kunna välja färg och form. Som på hus. Allt jag hittar är så vansinnigt tråkigt och fyrkantigt! Kan inte nån endaste arkitekt tänka ”skrymslen och vrår” istället för öppen planlösning…

Jag bygger mitt eget hus helt enkelt. Igelkottsformad. Hehe.

Jag gillar inte att jag inte vet hur man lägger in eget ordförråd i telefonen. Å ena sidan hjälper det kanske de som inte kan stava – för världen är tyvärr befolkad med en hel del puckon – men om jag vill skriva BEJBI så vill jag inte ha stavningsförslag på att jag kanske ville skriva Villkor…

Om jag blev tvingad (under pistolhot) att byta liv med någon i en tv-serie…

Jag skulle vilja vara med i ”How I met your mother”. Kanske som Lily, för hon är rolig. Plus att hon är Willow i Buffy.
Två så olika roller att jag automatiskt gillar henne.
Just nu har jag glömt vad hon heter på riktigt. Det är kanske inte det lättaste att namnge kändisar när man väntar i kö till försäkringskassan. Med 25 pers före i kö.

Och en dag eller två skulle jag vilja ha Sherlock-hjärna. Se som han gör. Det hade varit intressant.

Ser

Så mycket övervakning överallt

som om vi över en natt
blev väldigt farliga.

Hepp! Dagens tv-tips.

Ser ni inte redan på Sherlock(BBC-versionen)eller Elementary(d v s den amerikanska versionen av Sherlock)eller Family Guy eller The Big Bang Theory

så gör det!

Annat bra är American Horror story. Sleepy Hollow och Modern Family.

o m g(samt ett OMG! på att jag använde ”omg”)

Jag ser alldeles för mycket på TV. Jag ska genast söka jobb…

Maaaaaat!

Man ska ju inte skryta, men det har ju vissa fördelar att bo med en kock.
Som att få lyxmiddagar serverade flera gånger i veckan.

Nackdelen är dock att jag måste ta disken efteråt, men är jag mätt så klagar jag inte lika mycket.
Skulle han vara borta i en vecka tror jag att Juno och jag skulle leva på korv, köttbullar, pasta och pizza. Det är ungefär vad jag minns av matlagning numera. :D

Den bästa grönsaken är ju som vi alla vet…

Jag antar att någon kommer påpeka att potatis och morot är rotfrukter, men dem gillar jag. Morötter, det är fina grejer det.

Ärtor och blomkål och vitkål och tomat. Bönor är gott.

Jag har ju varit vegetarian ett tag så det är bara tillagningen som fuckar upp grönsaker. Tycker jag.

Kolla! Här är en bok som jag tycker är snygg.

Skönlitterära böcker är ju en röra, den engelska utgåvan är snyggare än den svenska, allt ska anpassas för att sälja i de olika länderna. Så där har jag inget bra alternativ just nu.

Men här är böcker jag tycker är vackra.

Eller kolla bara på bilderna av böckerna som ligger på google.
Man får betala 149 kr för almanackorna; det är vad jag betalade för min för 2014. Sedan betalar man för storleken, jag tror det är ca 250 kr upp till den allra största jag sett som kostade 1200kr.

Jag tycker det är värt det. Det sägs att shopping inte gör en lyckligare men jag håller inte med. Varje gång jag håller i en sådan bok med en av de där vackra framsidorna blir jag så glad, och jag har några stycken hemma som väntar på sin tur, som jag köpt när jag känt mig extra nere…

Jag tänker så mycket och har ingen röd tråd

Det är som om jag bara behöver prata av mig om allt och ingenting för att rensa bort en massa, sila bort sand och smuts och se guldklimpar stanna. Och från det börja om igen.

Jag har tydligen helande händer.

Och behöver organisera mer för att få ordning, skapa rutiner. Och därför börja göra scheman för varje vecka.
Fine by me.

On allt regn som fallit i Malmö sedan november hade varit snö hade vi haft en fantastisk vinter. Och flera meter snö.

Någon sa att jag inte måste vara social o trevlig på öppna förskolan. Fine by me.

Och min mor, hon lär sig aldrig. Jag insåg idag att jag själv kan vara den mamma jag alltid önskat hon kunde vara. Det var lite av ett aha-moment för mig. Skippa arvssynd och skuld.

Nu i dagarna känner jag ibland den där känslan, behovet av tystnad. Jag har en rolig bild i huvudet av hur jag sitter på en sten i skogen, så invirad i sjalar för att hålla värmen att jag ser ut som en tuttklump och huvudet sticker fram som en liten bröstvårta. Och så ser jag lite trumpen ut. För att det regnar.

God natt.

En grej jag skulle vilja vänja mig av med.

Att hela tiden skjuta upp saker. Att inte ta mig tid till skrivandet och skapandet och healingen.

Att vara så beroende av pengar och andra människor för att komma framåt.

Om jag blev tvingad (under pistolhot) att hångla med en författare…

Hm…

Sigge Eklund.

Kolla! Här är en bild på stället där jag oftast sitter när jag bloggar.

Se tidigare inlägg med bilden på soffan. Jag sitter i hörnet vid lampan och har ett elurtag alldeles nära, och TVn rakt framför mig. Det är just nu den bästa platsen hemma.

Hepp! Dagens boktips.

I vanliga fall brukar jag ha flera boktips, men de senaste året har jag inte riktigt hunnit läsa så som jag brukar.

Men jag har läst Jeanette Wintersons Varför vara lycklig när du kan vara normal efter att J rekommenderade den.

Och jag har börjat på Zafons Marina. Jag köpte den till mig själv i julklapp(egostämpel på det?)eftersom jag avgudar Zafon(nåja, han är en kort och ful spanjor men hans sinne och ord är fantastiska så han är en liten gud och på grund av honom tänker jag alltid välja Barcelona framför Madrid). Så gå in och köp hans böcker genast! Jag brukar köpa böcker här, men Zafons böcker vill jag ha inbundna.

Det bästa snackset är ju som vi alla vet…

POPCORN.

I rest my case.

Kolla! Här är en bild från mitt vardagsrum!

20140109-113519.jpg

Att jag valde den här är för att vi har ny soffa och har slängt ut de gamla loppiga (design-)sofforna från 60-talet.

Välkommen IKEA-soffan Karlstad. We love you.

En grej jag skulle vilja lära mig.

Jag skulle vilja lära mig att snickra. Möbler helst.

Samt att spela piano.

Och att tala flytande franska och italienska.

Om jag blev tvingad (under pistolhot) att tatuera in ett citat från en låttext i svanken…

Så skulle det nog bli något banalt. Blir jag tvingad så kan man ju skriva ”I’ve got a gun to my head”.

Fasen, det här var svårt. Plötsligt minns jag inte en enda låttext som jag gillar!

Jag återkommer om jag kommer på det.

Kolla, här är en bild jag gillar som jag hittade i min telefon

20140109-111945.jpg

Juno leker tittut under filten. En av favoritlekarna.

Bloggutmaning.

Min hjärnskrynklare – för tillfället träffar jag två, en läkare som skriver ut piller och en som ska hjälpa mig organisera saker. Det är organisatören som jag menar nu.- talar om vikten av att skaffa rutiner och hålla igång hjärnan. Inte helt osökt tänkte jag på att även hålla igång bloggen lite bättre, och så ramlade jag på en månadsutmaning. Men idag är det den nionde så om jag ska skriva nio inlägg idag så får jag allt lägga på ett kol.  Och hitta min telefon.

 

Juligt vemod

Jag har vemod i kroppen. Den kommer sig av den kvardröjande barnsligheten med hoppet inför julaftonen
och blandas med den vuxna besvikelsen över att det aldrig blir som man önskar. Jag vill ha en storslagen jul utan en massa måsten. Kalle och hans vänner kan gå på TVn i bakgrunden men vi har samlat vänner och alla deltar och leker och vi skrattar mycket.
Det ska vara snö ute, inte regn, och jag tänder ljus överallt. Jag har råd att ge alla fina julklappar och känner inte längre skuld över att inte haft råd att handla.

Jag vill inte ta det på blodigt allvar, inte vara trängd till traditioner utan ta till mig de olika julstämningarna vännerna tar med sig hem till oss. Vi kanske åker pulka när Kalle börjar, och måste dricka varm glögg och choklad när vi kommer in igen. Vi kanske får byta till våra myskläder tidigt, och på juldagens morgon tassar de ner igen för att äta frukost och säga hur mätta de fortfarande är.

Inte ens det är nödvändigt. Maten, överflödet.

Jag känner att jag fortfarande letar efter mitt egna sätt att fira jul på.
Att jag är vilse och slits mellan familjeskuld och upproriskhet. Man vill ju inte vara den som föll bort och inte längre räknas när firandet kommer på tals.

Det, det är mitt vemod. Att göra rätt och gå en egen väg eller göra bra och haka på familjen.

Hundhimmel

Sara och jag kommer inte överens vidare ofta och tycker inte lika i många fall, men det är ändå något av en chock att Saras hund har dött av ett epilepsianfall när hon inte ens var två år.
Bara sådär. Jag visste inte ens att hundar kunde göra det, och hon var ju så liten och ung. Trots att jag inte träffat hunden så många gånger så är jag ändå ledsen, för jag älskar hundar så det ligger i hjärteroten att sörja när en av dem försvinner.

Så Molly-vovven, jag antar att du är någonstans i närheten och hoppar och skuttar i din hundhimmel. Kanske jagar du en kanin. Du har inte ont, och du slipper koppel. Men det är synd att du inte kunde ha stannat lite längre här.

Något av ett bakslag

I fredags kunde vi äntligen köpa den där soffan vi sneglat på ett tag. Eftersom jag sålde min bil kunde vi lägga några tusen rakt av och lite på avbetalning.
Så i helgen bar vi upp de gamla sofforna(de smutsiga trasiga och torkad skumgummi-pudrande som luktade damm och trä)på vinden och packade även ner porslin vi inte använder så mycket.

Vi har, äntligen, börjat med att rensa vinden. Oerhört tillfredsställande. Sju åtta säckar med gamla kläder, som vi aldrig mer kommer att se åt, som vi ska lämna in på Emmaus. Kartonger med porslin som vi packat om. Möblerna omstuvade så nu kan vi komma in i förrådet och jag har skrivit ”2013″ på en del av kartongerna så att vi slipper rota i dem på ett tag. ”Böcker”, ”Bakformar”, och ”Porslin, ställ inget ovanpå denna!!”

Efter nyår tar vi itu med källaren med.

Hur som helst:

Mitt i det här ”Snart är det jul, vi har ny soffa och änglaspelet klingar lugnande” så får vi dåliga nyheter med posten och försöker lösa det till synes olösbara

Det är när man ber om hjälp som ens verkliga vänner visar sig.

Ingen har synts till.

Jag komponerar ny text till Stalledrängs-Staffan. ” Ingen lösning synes än. Ingen lånar pengar till en fattig”.
Nå, den kräver lite finputsning.

Imorgon blir det telefonköer och förklaring och…

Så trött på det här nu. Jag önskar jag hade en mamma att ringa, en som tröstar och lugnar, säger att allt kommer att lösa sig och Allt blir snart bra.

Jag har iaf mängder med lugnande piller att ta om jag har svårt att sova inatt. Avskyr dem trots zombiesegheten som infinner sig morgonen efter.

Lucia. Vi önskar eder alla en fröjdefull jul.

Jag har alltid varit svag för Luciatider. När jag var barn var det lucia på dagis när vi sjöng sångerna som vi inte kunde texten på – förutom någon enstaka sång – och de där legendariska bilderna på femåriga Lena med ett för stort lusselinne som drar i ärmarna till det uppvikta faller ner mot golvet, senare återberättat för mamma av en dagisfröken som skrattade åt vad jag stod där och gjorde.
Jag minns inte varför mamma inte kunde vara där, men någon annan var där istället. Kanske min syster, kanske pappa.

och så Lucia i Kumla kyrka där en fullsatt kyrka tystnade när den första tonen på sången började, och det magiska för en liten Lena att se dem komma in med ljus och vacker sång. Alltid samma sång. ”Godermorgon mitt herrskap”, men ändrat till ”Goderafton mitt herrskap” eftersom det var kväll när alla samlades.

Doften av stearinljus och vinterfuktiga människor, de diskreta hostningarna från publiken och ett och annat barn som pratade men genast hyssjades. Sångerna som steg mot kyrktaket och reflektionerna i ljuskronorna.

Bratackhjälp

Madre, ibland vet jag inte vad jag borde be om hjälp med.

Dagens Bra-Tack-Hjälp får nog bli:

Bra:
Vi handlade mat. Det är alltid trevligt att ha mat hemma.
M tog tag i en grej med facket utan att dra ut på det.
Jag impulsköpte inga kläder eller grejer. Yay mig!
Jag kom mig för att plantera blomskotten som stått bra länge i fönstret. Jag kom till och med ihåg att ta in krukorna kvällen innan.

Tack:
Tack för att vi har pengar att handla mat för. Tack! Tack för Juno, hon är en fantastisk liten person, och rolig. Tack för vatten att dricka när man är sådär shopping-trött och törstig.
Tack för maten. Tack för pengarna.
Tack för tågbiljetterna och DM-konserten. Tack för att jag slapp diska.
Tack för tak över huvudet och kläder på kroppen.

Hjälp:
Hjälp mig att organisera dagarna bättre, utan rastlöshet och oro.
Hjälp mig att dämpa oro.

Julsånger

Juno börjar gråta när Mattias sjunger med mig i något.
Och slutar när han slutar.

Roligt.

Just idag har jag ”Gläns över sjö och strand” i huvudet och måste kolla texten. Jag var med i luciatåg många många år så de sitter rätt bra, sångerna, pauserna och melodier, men ibland blandar jag ihop rader.

Viktor Rydberg skrev den. Han måste ha varit en riktig nationalromantiker. Jag vet inget om honom men när jag var liten kunde pappa hela Tomten utantill, för den var de tvungna att kunna i skolan för att slippa smäll på fingrarna.

”Gläns över sjö och strand, stjärna ur fjärran,
du som i Österland tändes av Herran.
Stjärnan från Betlehem leder ej bort, men hem.
Barnen och herdarna följa dig gärna,
strålande stjärna, strålande stjärna.

Natt över Judaland, natt över Sion.
Borta vid västerrand slocknar Orion.
Herden, som sover trött,
barnet, som slumrar sött,
vakna vid underbar korus av röster,
skåda en härligt klar stjärna i öster;

Gånga från lamm och hem, sökande Eden.
Stjärnan från Betlehem visar dem leden
fram genom hindrande jordiska fängsel
hän till det glindrande lustgårdens stängsel,
Hän till det glindrandelustgårdens stängsel.

Armar där sträckas dem, läppar där viska,
viska och räckas dem, ljuva och friska:
Stjärnan från Betlehem leder ej bort, men hem.
Barnen och herdarna följa dig gärna,
strålande stjärna, strålande stjärna.”

och så kan jag andas igen

Så efter all dramatik igår är jag idag en Lena som är väldigt väldigt trött och har ont i hela kroppen. Jag hoppades att det skulle gå över under natten men det var väl en hårdare smäll för immunförsvaret än jag insett och nu är jag helt enkelt under isen.

Kattjävlar.

Dessutom är jag inte stresstålig alls idag. När jag trampade på en bit macka på golvet så brast det, jag sa att jag snart blir Hulken(det är inte ofta man säger det numera!)och M sa att jag skulle lägga mig i soffan en stund.
Så det är min plan för dagen. Att ligga i soffan och försöka att inte gå sönder mer.

Men bricanylen fungerar och jag hostar, vilket betyder att jag kan andas. Framsteg.

Trots

Juno är i någon slags trotsålder och vi diskuterar(jag och Mattias, inte jag och Juno)vilka åtgärder som krävs och vad vi kan behöva ändra på.

Hon får göra lite som hon vill, när det gäller att dra i saker och pilla på allt, leka med saker som inte är farliga, så när vi säger nej till att dra i sladdar och vilja välta blomkrukor så blir hon skitsur och ledsen. Men jag vägrar ge mig där så det blir korta kamper.

Det är en grej att hon sliter ut sina leksaker på golvet; dem plockar jag ju med hela tiden ändå, men allt annat är off limit. Så nu när hon fattar vad NEJ betyder så blir hon störd.

Och alla farliga saker tycks vara som kattmynta för bebisar: elurtag, sladdar, tunga saker som kan välta

och fjärrkontrollen och datorerna ändrar hon inställningar på utan att vi vet hur
Vilket kan vara roande tills man måste googla fram lösningen… :)

Tand och/eller feber.

Förkylningsastma. Vill som vanligt ha en flaskborste till svalg och hals och en stor dos av bricanyl.

Det är såååå synd om mig.
Tills jag ser på Juno som har hög feber, som kom väldigt fort. Hon vill inte äta, men M tvingar i henne vätska och jag gav henne Alvedon. Jag vet inte om vi har samma förkylning eller om hon har tandsprickningsfeber. Stackars liten. Hon är så varm och gnällig.

småprat

Jag försöker hitta ord för att förklara varför jag inte gick in och frågade om jobb när jag såg T i affären.

Det handlar om konstigheten. Att alltid vara en nivå konstigare än alla andra och att sällan, skrämmande sällan hittar likasinnande(tack gode gud för internet! Där samlas vi minsann allihopa, alla vilda springande, som runt en lägereld, en låga som brinner för rättvisan och tankarnas frihet)även om jag letar. Att försöka skaffa sig bekanta men tydligen säga eller göra något som är fel
men som ingen någonsin berättar vad det är som är fel, vad som är så fel med mig att de inte ringer igen när det finns jobb. Det är det som det handlar om. Den där innersta kärnan av ensamheten och utanförskapet som blev bekräftad på den platsen. Det är någonting som är väldigt speciellt med mig men det är aldrig någon som berättar vad det är, så jag blir lämnad utan ett ord.

Så nej, jag gick inte in för att småprata och höra om jobb.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.